Aftonbladet – 8 februari 1867, sida 3

inverkade menligt icke allenast för de köpare, der en egendomshandel kom till stånd, utan för egare af sådan jordegendom, som icke blef såld. De anställde jemförelser och befunno sig rikare än de någonsin. anat, och det, besynnerligt nog; utan att deras inkomster tillvuxit. Denna iråkade rikedom var ganska kostbar, ty den födde anspråk, och anspråken vållade stegrade utgifter. alaren anförde, såsom bevis på den otroligt högt uppdrifna spekulationen, dels att han dåförtiden sett af sakkunnig person upprättad kalkyl, grun dad på 17 riksdalers medelpris för en tunna råg, för inköp af en jordegendom; dels att den man, som har största förtjensten om våra jernvägar, offentligen förklarade, att det var nödigt snart bestämma jernvägarnes sträckning, på det att ej priset på jord skulle äfven å andra orter uppagas. 1 äo. Kreditväsendet. En talare hade sagt, att vår olycka var bankoch kreditväsendet. Sednare delen ville talaren biträda. Kreditväsendet är ytterst bristfälligt, och dertill är vållande dels dåliga kreditbruk, som man envisas ej vilja bortlägga; dels föregående riksdagar, som ej förbättrat inteckningsväsendet och utsökningsbalken. Talaren redogjorde för huru, då reqvisitioner ingingo till fabrikanter, dessa expedierade varorna utan att veta huruvida de erhöllo betalning om 3 månader eller efter 15 månaders förlopp. Den häraf uppkommande oreda i beräkningarne och ränteförlust uppgick till vida mer än det förlorade tullskyddet. Beträffande svårigheterna att på laglig väg erhålla liqvid för skuldfordringar, så insåg talaren nog, att man trodde sig gynna låntagare genom en viss efterlåtenhet, men detta var ett grundligt misstag och hade till gifven påföljd, att bankdepositionsbevis och obligationer, äfven då räntefoten vore lägre, åtnjöto företräde framför inteckningar och andra papper. Talaren kunde ådagalägga, att intecknade skuldebref blifvit i banker belånta för en obetydlighet af deras kapitalvärde, blott emedan innehafvaren af dylikt papper ej kunnat utbekomma räntan och ej gerna kunde med sjelfva förskrifningen köpa sina förnödenheter för dagen. Dessa voro de väsentligaste anledningarne till de nurådande svårigheterna, och att så är förhållandet skall nog blifva upplyst, då en blifvande utredning lägger sanningen i dagen. Talaren ville emellertid på förhand förklara, attingen borde göra sig några illusioner om statens förmåga att ordna enskildes affärer. En dyrbar tid spilles, om den enskilde, i stöllet för att sjelf gripa verket an, intager en afvaktande ställning, under förhoppning att det skall lyckas genom någon utredning anvisa annan hjelp än den, som står att finna i den egna omtankan. Hr Tornerbjelm invände att det alldeles icke vore meningen att rycka frågan om bankovinsten från bankoutskottet, och yrkade på bifall utan det af hr Wern gjorda tillägg, hvilket, om det antages, skulle sönderbryta hela förslaget. Hr Hasselrot ville icke motsätta sig hr Weerns tillägg, då hufvudfrågan här vore om utredningen, men icke om bankovinsten. Hr Tersmeden gillade också hr Weerns tillägg, emedan det ovilkorligt tillkommer bankoutskottet att inkomma med förslag om bankovinstens användande. Frih. Sprengtporten önskade att andra kammarens inbjudning måtte bifallas, ehuru talaren för sin del icke hade något att invända mot tilllägget. Grefve af Ugglas deremot talade för bifall med det föreslagna tillägget, emedan saken eljest mötte så stora svårigheter, att den blefve omöjlig. Vid derefter anställd votering beslöt kammaren med 68 röster mot 40 att bifalla andra kammarens framställning, dock med meromnämnda af hr Wern föreslagna förbehåll. Riksdagens särskilda utskott för försvarsfrågornas behandling har till kanslist antagit kanslisten uti armå-förvaltningens artilleridepartement A. E. Malmgren.