Aftonbladet – 6 februari 1867, sida 3

En friserad lakej i rikt guldbroderadt livrå tar emot våra öfverplagg, och vi stå färdiga att gå uppför stora trappan som redan hvimlar af gäster. Sammetsmjuka mattor, doftande blommor och strålande ljus, göra trappan till en Jacobsstege — der englarne för närvarande blott stiga upp, icke ned. Om man skulle föreställa sig att en trappa ledde upp till Paradiset, så borde den ha sett ut som denna, — med undanteg af statyerna, som hä stå en rad vid hvar sida. Men nej! det är ju icke statyer. Dessa orörliga jättar i uniform höra till Parisergardet. Ståtliga figurer! Riktiga militär-idealer. Liksom huggna i sten s.å de utan att ens förändra blicken, då de luftiga sköna gestalterna sväfva dem förbi. Vid ingången till marmoigalleriet står en ordensprydd herre, med en dam vid sin sida. Det är prefekten och hans fru. Alla gästerna passera förbi dem och erhålla hvar och en gin helsning; en handtryckning, ett småleende, en geste, en bugning, allt efter gästens stånd och vilkor. Arma baron och baronessa! I två timmar måste de stå och buga sig regelmässigt hvar annan sekund. Det gör inalles 3600 bockar... Automater skulle kunna bli trötta af mindre. Såg ni att baron Haussmann smålog åt er?... Men valsen med bonom får ni ändå elå ur hågen. Och nu låt oss taga en promenad genom våningen, innan trängseln gör ett sådant företag omöjligt. Se här är balsalen! Den är glänsande och praktfull... En massa glimrande ljuskronor hänga ned från det höga taket och deras strålar tusendubblas af glas och förgyllningar. Det är i sanning storartadt! Längst bort i fonden se vi Karyatidernas sal, hvars hvalf uppbära orkestertribunen. Strauss gaf nyss ett tecken med sin stråke och tonerna brusa fram under hvalfven; men oaktadt tonvågornas styrka ljuda de milda och behagliga då de hinna ned i salen. Det är så inrättadt, på det att ingen ton må gå förlorad af den musik, eom ljuder från de skönas läppar. Men låt oss icke förlora tiden. Vi gå in i Arkadernas salong. Prakten här är mer än kejserlig, den är prefektlig. Ljug, blommor och bländande lyx! Luften är fylid af balsamiska ångor, och man tycker sig känna milda vestanfläktar sväfva kring sina kinder. Låt oss sätta oss ett ögonblick här i bosken och lyssna till musiken, som Jjuder hit likt en källa sorlande på afstånd. Ah, ni tycker kenske bättre om en glace än att sitta här och drömma? Då gå vi genom marmorgalleriet och stora salongen till Fredssalen, der buffeter äro anordnade. 1 de fyra närgränsande salongerna spelar man; men vi äro ju icke vänner af spel och kasta derför blott en blick på de bland de ordeneprydda gubbarne derinne. ?Men förlåt, hved fattas er? Armen darrar, ni ser tankspridd ut och lyssna: med orolig min. Så hör!? säger ni. Hvad då?? Man spelar en vals. Första valsen !P Får er ecicerone den äran? — — — Tack! Det hvirflar, som i en häftig ström derinne i salen. Vågorna föra oss med sig, och själen börjar snart snurra omkring liksom kroppen. När man valsat fem hvarf kring salen är man färdig att göra sin kärleksförklaring. Skratta inte, sköna fröken! man skämtar icke med dylika saker. Skola vi hvila ett ögonblick? — — Ni skakar ert lockiga hufvud och era ögon ropa: framåt! Nåväl, så låt oss då fortsätta vär flygande färd, men kom i håg att det är ert fel om vår nordiska vals kommer någon att skaka på bufvudet. Här, liksom öfverallt i parisersalongerna, dansar man gravitetiskt. Fransmännen kunna icke dansa annat än cancan — och den dansas aldrig på Hötel de Ville, Musiken tystnar och med dess förklingande ackorder slutar vår vals. Låt oss romenera omkring och se på toiletterna. en herrskande smaken tycks sara den grekiska. Kostymer af ljusa lätta tyger, med lif och skjört af kulört siden. Damernas hufvuden äro verkliga blomsterträdgårdar, der diamanterna blixtra som daggdropper. Be der går furstinnan Metternich! Som vanligt utmärker hon sig genom en viss chie.. Ingen har låtit sin sömmerskes sax gripa så djupt ned i lifvet, som hon, men för att icke blottställa sig för mycket, bär hon kring halsen en mångdubbel kedja af guld, sammanhållen af en fjäril med ringar of rubiner och briljanter. Ett sorl af beundran brusar fram helt nära oss. Det gäller madame Feydaus toilett. Den är onekligen förtjusande med sina diamantrosetter och små silfverstjernor, Det är eom när solen skiner öfver rimfrosten. En annan dem bär en snarlik kostym, men med guldstjernar. Vid hennes å-yn zommer man ofrivilligt att tänka på den stund, då Jupiter förvandlade sig till ett guldregn. Nu börjar quadrillen. En lång mustacherad herre närmar sig er med den vanliga frasen, och ni öfverger er trogna kavaljer åt sitt öde. Natten flyr bort för er som -en dröm, och när klockan slår fyra spelas slutgaloppen. Den dansa vi ju tills samman? Ni fn inte neka, och smäleende stöder ni handen på er cicerones skuldra. Får detta småleende tydas så; att ni nu är nöjd med Richard? Åsnen ÅA Patnamnmrri