Aftonbladet – 6 februari 1867, sida 2

Vid midsommartiden hyste landtmännen e bästa förhoppningar om en rik skörd. lela grödan visade den herrligaste anblick. fen redan i början af Juli månad antog äderleken en ostadig karakter. Luften blef vanligt kylig vid denna årstid, regnfallen nträffade oftare, solskensdagarne blefvo nera sällsynta, och landtmännen nödgades nellan regaskurarne stjäla in? den rika vöskörden, hvars inbergning gick långamt och medtog mycket arbete. På de lesta gårdar urlakades mycket hö på marcen, och sannolikt var det ganska få landtnän som lyckades inberga sitt hö i oskaladt tillstånd. I allmänhet torde man kunna ntaga, att höskörden förlidet år var närmare lubbelt större, men i afseende på qvaliteen betydligt underlägsen den som erhölls iret förut. Det ofta intröffande regnvädret befrämade visserligen alla sädesslagens växtlignet; men stråbildningen försvagades, och ju frodigare grödan blef, desto mera nedslogs den af de starka regnskurarne, hvilka ifven försvårade höstsädens normala blomning och matning. Utan tvifvel skulle hvelet, mer än fallet var, hafva angripits af rost och sot, om ej dessa sjukdomar, som befordras af mycken fuktighet, motverkats af den låga temperaturen. Den rika grödans mognad fördröjdes och dess skörd och inbergning försvårades öf-l verallt i hela landet. Endast de landtmän, som kunde disponera öfver en större arbetsstyrka än vanligt, lyckades inberga sin gröda i temligen välbshållet skick. Utan tvifvel led rågen mest, dernäst kornet och hvetet, men hafren minst af den ogynnsamma väderleken. Rågen blef flerstädes lönnmältad. och befinnes i allmänhet sötig, hvarigenom densammas användande i och för brödbakning är med stora svårigheter förknippadt, hvilket tydligast visar sig deraf, att hufvudstadens bagare ej på många år varit mindre angelägna än fallet nu är, att åtaga sig större brödleveranser för längre tid till garnisonens och sjukhusens proviantering. Väderlekens inverkan på hvetet och kornet synes bäst af det betydligt olika pris, hvartill dessa sädesslag efter deras olika qvalitet noteras. Om ej väderleken varit så gynnsam under sädens växtperiod, så skulle utan tvifvel den ogynnsamma väderlek, som inträffade under sjelfva skördetiden, tillskyndat landtmännen ett svårt år, enär så mycken spanmål under grödans qvarståeode på marken föll ut och förlorades. Men just emedan grödan var så frodig, lemnade den en riklig skörd och aftröskningen lemnar i allmänhet, trots den stora förlusten genom spillsäd, ett fördelaktigare resultat än man under så ogynnsamma skördeförhållanden väntade. Härifråa gör måhända rågafkastningen ett undantag, enär landtmännen höras klaga deröfver att detta sädesslag efter lasstalsberäkning lemnar mindre afkastning än man i allmänhet beräknat. Att emellertid det förlidna årets skörd lemnar ett högst betydligt öfverskott till export, har redan visat sig. I sammanhang härmed torde en omständighet böra framhållas. Det bar nemligen visat sig att denna export redan under höstmånaderna och tills den strängare vintern inträdde varit öfver förväntan stor, oaktadt skörden, som fördröjdes genom den ogynnsamma väderleken, i allmänhet icke kan anses hafva blifvit fullbordad förr än en månad å sex veckor sednare än vanligt. Lägger man härtill att föret sedan höstplöjningen blifvit verkställd — numera ett oundvikligt arbete, sedan vexelbruket är allmänt infördt — kan tröskningen med fert komma i gång, så skulle detta arbet ej i så stor skala kunnat utföras, om ej landtmännen, äfven de mindre, egt goda tröskverk. Men ändå hade ej så stora spanmålspartier kunnat uppsamlas i sjöstäderna om ej de snabbare kom munikatiopsmedlen funnits att tillgå, och dessa skola än mera underlätta afsättningen ju mera de utsträckas och intränga i de spanmålsproducerande provinserna. I den mån jernvägsstatistiken kommer att omfatta flere år, skall det visa sig hvilken ofantligt kraftig häftsång jernvägarne äro för jordbruket. Och då man å ena sidan klagar öfver den skuld, hvarmed landet belastats i och för jernvägsbyggnaderna, bör man ej förgäta, att genom dem har dock jordens värde ökats i samma mån jordbrukets produkter tidigare, än fallet förr var, kunna föras till äfven afiägsnare handelsplatser. Man bör ej förbise den nytta som landtmannen drager deraf, att han redan på hösten och så länge den stora sjöfarten är öppen före vinterns inbrott kan afyttra sin spanmål till köpmannen, som ej behöfver upplägga utan genast kan exportera den. Den rika foderskörd, som förlidet års gröda lemnade, är visserligen icke på långt när lika närande som det föregående årets, hvilken deremot till qvavtiteten var så knapp, att ea högst betydlig nedslagtning af boskap då blef nödvändig. I är totde deremot alla landtmän, som uppföda boskap, öka tilläggsdjurens antal, emedan tillgängen både på foder och på sådan spanmål, som är mindre säljbar, är ganska god. Att deremot det höga priset på den jemförelsevis goda spanmålen medför en så långt utsträckt försäljniog som möjligt, är naturligt. Men då alla landtmän numera känna menligheten af att föda sin boskap illa, så skola de sannolikt q försumma, att, så långt tillgången medgifver, såsom surrogat för spanmål använda rappsoch linfrökakor. Dessa födoämnen hållas i elt pris, som relativt till spanmålens nuvarande är särdeles billigt. Vid hufvudstadens oljeslagerier är priset på reppskakor 5 rdr och på linfrökakor 7 rdr pr centner. Men här inträffar det anmärkningsvärda förhållandet att rappskakorna äro vida begärligare än linfrökakorna, buren nntönk-s44 då: BAdnora He nelatint till