Aftonbladet – 5 februari 1867, sida 3

samt att utskotten ännu i flera fall ega beslutande rätt, och att de i följd deraf icke vore berätti gade att frångå det gamla bruket af sluten vo tering, hvilken varit praxis under hela det gamle statsskicket. Det kunde omöjligen vara rätt att delegationer af riksdagen begagnade ett annät arbetesätt än riksdagen sjelf enligt grundlagens tydliga bud måste göra. Grefve Wachtmeister erinrade om, att före 1809 regeln varit att begagna öppen omröstning och föreslog, att äfven nu så skulle vara, men att om tre ledamöter äskade sluten omröstning, sådan ej finge vägras. . Hr Heijkensköld fordrade att omröstningen skall vara sluten. Om alla ledamöter i ett utskott är tillstädes, måste resultatet af den öppna voteringen bli, att antalet af ja och nej kunna blifva lika. Hvem skall då afgöra, hvilken äsigt som skall segra? huru skall detta agöras, måhända genom sluten votering. JTalaren förstod ej, hur man i en tid, som sträfvar efter frihet i alla riktningar, kan vilja lägga ett sådant band på folkets representanter; mången af dessa kunde vara svag för påtryckning, och talaren önskade derför att den slutna voteringen må bibehållas. Hr Wallenberg ansåg de anförda exemplen från fordna dagar icke bevisa någonting annat, än att den förra riksdagsordningen icke heller förbjöd öppen votering. Om i utskotten sitta sjelfständiga män som våga säga sin mening, så kunna de också rösta öppet; våga de det icke, så gjorde de bättre uti att vara derifrån. Inöm statsutskottet, der öfverenskommelse om öppen votering blifvit träffad, hade man alldeles icke lemnat oafgjordt huru utslag skall vinnas i händelse af paria vota, ty detär öfverenskommet att då skrida till sluten votering, då slumpen med den förseglade sedeln får fälla utslaget. Mången talar i allmävhet icke mycket eller gerna; är voteringen öppen, behöfver han icke, såsom vid den slutna voteringen, upprepa hvad andra sagt endast för att gifva sin mening tillkänna. Talaren önskade att utskotten måtte få behålla rättigheten att sjelf bestämma sitt voteringssätt. Frih. Bildt erinrade huru exklusivt utskotten under det gamla statsskicket tillsattes af det i stånden herrskande partiet, och huru frågorna ffejordes med 1 eller 2 rösters majoritet. Man hade ju gladt sig åt att ärendena hu skola afgöras genom de båda kamrarnes sammanräknade röster, och att man nu skulle slippa statsutskottets öfverklagade förtryck. Det föreföll underligt att man skulle behöfva upprätta en ny arbetsordning för utskott, som nyss börjat sin verksamhet. Någon sådan fanns icke förr utan då gick allt enligt gammal häfd. Då i utskotten sitta många erfarna riksdagsmän torde vara skäl att vänta med arbetsordningens uppgörande, till man vunnit någon erfarenhet af nuvarande förhållanden, Om den slutna voteringen borttoges, skulle utskottens beslut mista den intrigens färg som förr vidlådit dem; man har exempel på huru utskotsledamöterna i stånden talat emot utskottet förslager, utan att någon reservation warit synlig; sådant skulle icke kunna hända i fall omröstningen skedde öppet. Frih. Sprengtporten ansåg grundlagens mening vara, att omröstningen i utskotten skall vara sluten, och biträdde för öfrigt grefve Ugglas motion. Grefve C. G. Mörner instämde med föregående talare. Det kunde icke medgifvas ett utskott att kringskära den rätt hvarje ledamot eger att begära omröstning, men sådan skulle följden blifva af den öppna voteringen: Huru skulle frågan om majoriteten utredas? eller skulle man votera om huruvida votering skulle ske? Man hade sagt att den öppna omröstningen skulle framkalla sjelfständighet; tal., som varit med lera gånger, trodde dock att resultatet skulle bli helt annat, eller att ganska osjelfständiga personer skulle insättas i utskotten och troget följa sin fanbärare. Under frihetstiden skullelelamöterna bära sina voteringssedlar i munnen, ör att ej kunna byta om dem, men månne sjelfständigheten bevarades derigenom? Konstituionsoch bankoutskotten besluta i vissa fall med ikets ständers rätt, och mer än ett intresse kunle finna beqvämt att der få in a som taade och voterade efter föreskrift. Hr RBydin trodde icke att grundlagen lade hinler i vägen för öppen rening men ansåg att len, då utskotten fatta beslut, bör vara sluten, amt att hvarje ledamot skall ega rätt att beära sådan. Det vore icke skäl attreglementera å förhand, utan borde det öfverlemnas åt utkotten sjelfva att hitta på det lämpligaste sättet. Hr v. Kach tyckte sjelfva diskussionen visa vilken osäkerhet som råder och huru nödvändig n bestämmelse vore. Tal. ansåg det alldeles ifvet att grundlagen lemnar utskotten fritt val nellan der öppna eller slutna voteringen, och rodde för sin del att den förra måste anscs som egel, den sednare som undantag. Grefve E. Sparre erinrade, att då grundlagen alar om sluten votering meningen också måste ara att sådan skall ske så snart någon ledamot ådant yrkar. Hr Walienberg fästade uppmärksamheten att et just var bestämmelsen att sluten votering skall ske, som saknades i grundlagen. Der tår endast taladt om huru förfaras skall då sluen votering sker. Hr W. invände för öfrigt mot en talare, som manat fram de dystra skuggorna rån frihetstiden och varnat för den terrorism, om skulle kunna utöfvas exempelvis på ledawöterna i konstitutionsutskottet vid tillämpning f 106 S R. F., att de, som saken kunde komma tt gälla, mycket hellre skulle fördraga den öppna oteringens terrorism, än den smygande ostraism, som man understundom fått se utöfvad geom den slutna voteringen. Utskottens arbete orde blifva tungt nog, utan att man strax i böran skulle stöta på en mängd föreskrifter och estämmelser både här och der. Bäst vore att varje utskott finge bestämma hur det ville röta och få åtnjuta denna frihet oförkränkt. Motionen rem tterades, såsom i går nämndes, ll det kammarens tillfälliga utskott, som har tt handlägga frågan om arbetsordningen.