Aftonbladet – 5 februari 1867, sida 2

De invigde tycktes vera slagne af häpnad. Det låg så mycken värdighet i de iå ord som den svarta dominon uttalat, att ingen enda utaf dem tänkte på att resa sig upp emot honom. . Endast presidenten gick fram till honom, sträckte ut handen liksom för att fatta uti honom, och sade: Först och främst, måste...? Den främmande aforöt honom med tonen af en lärare, som talar till en lärjunge: Jeg var der!... jag här hört alltsammans! sade han och pekade med fingret på den del af väggen, som lemnat honomtillträde. Mitt hjerta darrade af välbehag öfver de högsinnade ord, som blifvit yt rade inom denna krets. En sak, hvilken bar adepter sådana som vi, mina herrär, är ssker om framgång. Men...4, inföll presidenten. Tyst!t afbröt den svarta dominon med en åtbörd af öfverlägsen höghet, jag ensam eger rätt och makt att tala här. Eder alla tillhör det ett tiga i min närvaro. BSvaren icke, med mindre jag frågar eder till. De invisde kaetade frågende blickar på sin president. Trots den oro hvaraf han förtärdes och det stora ansvar. som hvilade på bonom, egde likväl främlingens ord, uttalade med en lätt utländsk brytning, en sådan makt, att presidenten tystnade för andra gången. Så stort var det magnetiska inflytande främlingen utöfvaderpå Hvar och en som nalkädes honom, att dessa män, hvilka alla voro begålvade med en kraft och beslutsamhet, som stod-öfver hvarje prof, icke ens tänkte på ettmotstönd, på en omöjlig revolt. tEdra upderrättelser voro falska, tillade ban med sin lugna och afmätta röst. Och se här hvad som förledde er till misstag.