Aftonbladet – 30 januari 1867, sida 3

a trisen med ett franskt skådespelarsällskap r) hvars direktris hon var. Sällskapet upp trädde under vintern 12—14 cånger på kongl , featern, alltid för fulla bus, sista gången til -) förmån för några brandskadade på söder 1 j Vid den tiden var fröken Georges ett vac 1 kert 25-årigt fruntimmer; ryktet att hor f varit Napoleons och kejsar Alexanders äl Tskarinna minskade icke hennes reputation Hon egde en sådan rikedom a juveler, at då hon en afton på teatern pp ett a siva smycken hon knappt märkte förlusten men då det förlorade återlanns och åter stölldes henne, berömde hon den svenske lärligheten och sade att något sådant skulle laldrig händt i Ryssland. Den en gång rika och firade skådespeler: Iskan är nu död i fattigdom och glömska: Ihon uppehölls dock i detlängsta af publiker och äsritiken i sitt hemland. TI efterskriften till en melodram, som i slutet ef 30-talet uppfördes på Porte Saint-Martinteatern i-Paris — fröken Georges var då några och femtio år gammal — komplimenterar författaren den stora skådespelersken i följande svas sande ordalag: ?Jag tackar för hennes mäktiga bidrag till framgången af min dram i första rummet fröken Georges, denna den antika tragediens imposanta och numismatiska skönhet, denna så lefvande och liffulfa personifikation af den moderna dramen, Klytemnestra-Borgia, som ännu skulle lysa på Theåtre-Frangais, om Theåatre-Francais förstod att åter fösta sin panna den strålande stjerna, som den åtit falla derifrån? etc. 7 Det är ett vackert drag i karakteren hos dessa fransmän, hvilka vi betrakta såsom så lättsinniga och oömbytliga, att de alltid bibehålla en viss pietet för sina gamla älsklingar, hvilken kommer dessa tillgodo älven såsom fallande stjernor. Blend ss åier hvem tänker väl numera på att applådera till exempel den frejdade konsinärisna, fom en gång tjusade oss såsom Fostersonen, sårom Catharina Bragadini, såsom Louise i ?Kabal och Kärlek?, såsom Isaura i ?Lifvets skola?, såsom Jenny Mortimer, såsom Jobanna af Montfaucon, såsom Griselda, såsom Catharina Månsdotter och i så många andra ro af hvilka visnart förgätit ände till psmpe Från det sublima kommer jag till den gamie balarrangören Lampa, rolig i åminnelse, som i dessa dagar äfven lemoat detta jordieka. Det gick knaggligt nog för hucom att få namn på sina sista ballistor, på hvilka han emellertid alltid förmådde nägra personer af unseerde att teckna sig. Engäng, det var för några och tjugo år sedan, kom ban till dåvarande amerikavska ministemn i Stockholm mr Haghes med en dylik lista. Mr Hugbes, såsom en humoristiss-man, skref utan ewt ögonblicks betänkande på listan: Hughe3 skall hjelpa Lempa?. (Namnet Hughes. uttalas, såsom mina i engelskan väl bevandrade unge läsarinnor väl vets, ungefär som ljus.) Jag minns som i går Lampas sista deklamatorisk-musikaliska soir6 i stadshossalongen, Det var en afton i julhelgen 1847. wirgen började med uppläsningen afen berättelse om riksdagen i Linköping. BSedan föreläsaren hållit på en stund, safbröts han af publikens hyssjnivgar och ropen: ?Något annat, det der duger intel? Då bullret saktat sig något återtog deklamstören sin läsning. Nytt afbrott; buller i midten och på sidorna. Blir det då aldrig slut på riksdagen ?? frågade mån. Boirena nästa nummer var en anekdot om att skratta bort koleran. Den berättades af en liten gosse och påstod blott en half minut. För eå lång stund räckte publikens tålamod som. nogast till. Dereiter uppspele orkestern ett potpourri ur Regementets dotter, och under de stolta marschtakterna trallalle lala, tralialle la uppträdde Lampa på scenen, framställande den thesen: Finus det något ställe i verlden, som har blott ett väderstreck; och om ett sådant ställe fiones, hvar fions det?? Frågen besvarades visserligen, men på ett sätt som framställaren hvarken fann riktigt eller passande; på ändalykten förklarade hön sjelf, att det var polerna, som hade blot! ett väderatreck. Härmed var soirten slut. Den hade räckt en timma och varit besökt af-omkrivg 150 personer, karlar allesamman. Lampa insåg att han hade förlorat damernes gunst och. lörspillde ej mer sin olja och möda på tillställende af några roligheter, uten kastade sig i stället med ailvar in på tjenstemannabanan, der han som vågekrilvare gjorde god nytta för sig och fann sitt bröd till döddagar. Allting öfvervägdt, är detta — ati kasta sig in på ijenstemannabanan — det klokaste en man kan företaga. Med undvikande ef Kongl. Maj:ts kansli förslås, ty der löper man, som sagdt, fera att förkyla sina fötter, om man vid högtidliga tillfällen vill vara med. Kurry. En humbug i historien.