Aftonbladet – 29 januari 1867, sida 3

RT. RT EA Oe GT fe td redan 1859 föreslagit upptagande af ett inhemsk lån på bland andra följande vilkor: att tecknin gen skulle ske hos rigegäldskontoret, i ränteriern och hos kronans uppbördsmän, hvilka derför egd åtnjuta en qvarts procent i provision. Låne borde helst indragas med en lika stor summa år ligen. Om det ej blefve fulltecknadt, borde n; subskriptionstid utsättas, och i motsatt fall kund den bestämda tiden förkortas. Obligationern: skulle utfärdas i två serier, den ena al pari, der andra med kapitalrabatt, och med rättighet fö: långifvaren att teckna sig för hvilketdera slage han ville. Räntan skulle beräknas från den dag teckningen började. Al pariobligationerna skulle lyda Jå 40 rår eller kanske något mer ända til 100 rdr, vara försedda med kuponger samt af K M:t sanktionerade. Hr Schartau förklarade sin ledsnad att ej kunna biträda föregående talares åsigt rörande uppta gande af lån inom landet. Denna utväg kunde kanske varit god för ett tiotal af år sedan, men .licke under nuvarande förhållanden; ställningen är nu icke sådan att man kan tänka sig möjlig: heten att draga millioner ur rörelsen. Visserligen behöfves icke mer än 700,000 rdr detta år, men redan nästa år 4! millioner, som ej kunna fås inom landet, emedan rörelsekapitalet är för knappt, eller åtminstone icke utan högre ränta än den som vanligen erhålles på statspapper, om än denna anses låg hos brivatbankerna, eller 6 procent. Följden skulle bli att kapitalisterna ansåge bättre att insätta sina penningar hos rikslgäldskontoret och taga ut dem från privatbankerna, der de nu äro. Talaren var väl ingen dvän af privatbanker, men ansåge dock oklokt att vidtaga sådana åtgärder att de ej längre kunde låna ut penningar till allmänheten, emedan det är bättre att vid behof kunna få låna mot hög ränta, än act icke kunna få låna alls. Följden af ett inhemskt lån blefve alltså att en hop kapitaler skulle uttagas från privatbankerna och flyttas till riksgäldskontoret, hvarigenom de förra nödgades inskränka sin utlåning, och hvad verkan detta skulle utöfva bland de lånebehöfvande, lemnade talaren åt hvar och en att betänka. I fråga om inteckningar skulle de berättigade klagomålen öfver svårigheten att få sådana placecerade eller qvarstående blifva ännu större än förut Månne det, frågade talaren, vore en lycka om staten komme med .inventioner som skulle öka det redan stora trångmålet? Föregående talares förslag innehöll mycket godt och tanken deri var sind, men talarer befarade att det kom för sent. Om kupongerna, som billigt vore, mottogos i kronans uppbörd, blef följden deraf ett ökadt rörelsekapital, men hvadin verkan skulle detta utöfva på den inrättning som har till uppgift att upprätthålla myntvärdet? Kupongerna skulle bilda ett nytt sedelmynt som skulle ytterligare trycka på bankens alltför knappa metalliska kassa, Talaren fann derför denna åtgärd vådlig, och ansåg dessutom för ett missförstång hoppet att det skulle gå lätt för sig att upptaga ett lån inom Jandet. Tålaren ville deremot förorda upptagandet på en gång af så stort lån som behöfves för nordvestra banans fuöllbordande: Banan måste fullbordas och medel dertill anskaffas. Tyvärr kunde detta icke ske utan utländskt lån, men då vore det också riktigt att upplåna hvad som erfordrades för hela arbetet. Men i sådant fall ville talaren uttala en varning till statsutskottet att laga så att penningarne ej genast spriddes ut i landet eller rent af utlånas och sedan måhända icke kunna disponeras i rättan tid utan stor skadå för mången enskild. I propositionen fanns äfven ett förslag att regeringen måtte ega rättighet att använda en del af anslaget till fortsatta undersökningar. Detta tycktes antyda en afsigt att tänka på nya banor, emedan det eljest icke skulle vara nödigt anticipera på medel som blefve anslagna för vissa bestämda ändamål. Det vore utan tvifvel. betänkligt att ytterligare se sig om till höger och venster efter nya jernvägslinier. Sverge hari förhållande till sina tillgångar redan gjort vida mer än de flesta andra länder; det bör nu sitta öfver? och finna sg uti att fullborda hvad det har innan det tänker på mer. Ej. heller vore det godt att få till andra vtgifter använda medel, som blifvit till ett visst ändamål anslagne. Grefve flenning Hamilton. Den kongl. pro-l: positionen sönderföll i tre delar, bestämmandet af jernvägar, summåns belopp. och sättet att anskaffa den. Om hvilken bana som skulle byggas, vore alla ense; den nordvestra vore utan l: tvifvel den angelägnaste, äfven om tiden för dess : fullbordande kunde något förlängas. Dock fanns en omständighet som ledt talarens tanke på en: önskan .att dela anslaget, den nemligen att, då den nordvestra banan blir till gagn, för blott en mindre del af landet, kommer deremot hvarje . station på den norra hela landetnorrut till godo, likasom den östra medför fördelar för en afvåra: bördigaste provinser och den södra sätter hela Sverge i lättare förbindelse med utlandet. Derför hade talaren tänkt-att någon mindre dål af anslaget kunde anvisas till norra banan. Men om penningarne skola lånas, vo:r det rättast att använda dem blott på en bana, och då företrä: desvis den nordvestra. Talaren hade för öfrigt då trafiken å stamba: norna gifvit hittills omkring 5 millioner, trot anledning vara att hoppas, att denna inkomst skall, stiga, dels emedan en del af nu trafikerade barn nor ej. upplåtits förr än förlidet-år (såsom-linien; Katrineholm— Norrköping, Laxå—Kristinehamn; och Stockholm—Upsala) och hvilka följaktligen ett ännat år böra gifva större inkomst, dels också l. emedan allmänheten i början ej så hastigt lärde sig begagna jernvägarne, och flera år förflöto in nan man förstod att draga full nytta deraf. Det borde således icke vara något misstag i den förmedan att bruttoinkomsten skall ökas. Hurustor skilnaden kan blifva, torde deremoticke ens tra: ET Aer kunna bestämma. Z i Då nettoihkomsten hittills utgjort ungefär 2 millioner, borde det ej vara alltför. sangviniskt att hoppas på en årlig tillökning :deraf för en; tid bortåt af-250,000 rdr. Man borde sålunda, till 1871 års slut kunna påräkna en nettoinkomst af 11,500,000 rdr, och dermed ega medel till nordvestra banans fullbordande. Å Om detta långsammare sätt. att bygga möjligen ej vore det mest ekonomiska, kunde det dock vara godt för byggnadsstyrelsen att veta sig ega en bestämd summa för årets arbeten, hvilka då unde rättas derefter; styrelsen kunde då äfven oåräkna stadigare och mera skickliga arbetare: Riksdagen kunde på detta sätt till jernvägsoyggnader anslå en summa, motsvarande nettooehållning, och låta denna ingå till riksgäldstontoret; fördelen deraf vore att nordvestraba-q an fullbordades utan lån, och landet kunde lf upphörligen finna ytterligare medel till andra r mundvikliga jernvägsbyggnader utan skuldsätting. t De svenska statspapperens dåliga kurs utom-le ands berodde icke på skuldsummans storlek, ty lr lenna är icke så synnerligt stor, utan derpå attt Ir S AA nan fortfarande upptagit små lån och för hvarje sång på hårdare vilkor, Detta skäl till pappeens låga kurs skulle försvinna, då utländningen åge, att det. blefye slut på lånandet. g örande sättet för medlens anskaffande föreslår ) u len kongl. propositionen upptagande af län inom l d ler utom landet. Om man måste. anlita denna r itväg, ansåg talaren det sednare af flera skälln ördelaktigast, äfvensom det låg i sakens naturr utt man då borde taga ett större lån på en gång. jr Man finge då visserligen bekymret huru de för!n gonblicket obehöfliga millionerna skulle använ-s las; men talaren hemställde om-ej det vore nöjligt att hellre än tillriksgäldskontoret, lemna n lem åt banken, som lättare och mer systematiskt unde använda dem i en ordnad lånerörelse. s Hr Wern anmärkte att flera af statens verk s afva om händer betydliga fonder, som fortfa. v ande lånas ut, och fann det besynnerligt, att ejs iksgäldskontoret, då statsverket har behof afd nillioner, sätter sig i beröring med dessa verk. j fi al. uppräknade derpå en mängd fonder till be-s opp. af många millioner, som förvaltas af åt-)N killiga embetsverk, och städse utlånas. Talarens rt a RR VR