Aftonbladet – 23 januari 1867, sida 2

vande qvar i 1830och 1840-talens oppositionella traditioner, numera, sedan den tidens liberala program blifvit till stor del förverkligadt, saknar ej blott vilja och energi alt beslutsamt gå framåt, utan till och med blick för våra dagars behof? Eiler skola de verkligen progressiva, de ?nyliberala? ele menterna inom nationen, hvilka lägga vigt äfven på annat än den högtprisade s. k. materiella utveckling, som utgör de gammalliberales afgud, åt hvilken de villigt offra allt, förbiseende att jemväl den materieila utvecklingens säkra fortgäng är nödvändigt beroende af ideela krafter, befinnas vara så representerade å den nya riksdagen, att de i någon väsentligare mån kunna bestämma desa karakter? Det är den stora fråga, som i sig resumerar alla ge önskninger, farhågor och förhoppningar, med hvilka vi motse folkrepresentationens sammanträde. Att döma af hvad kändt blifvit om de förberedande öfverläggningar som egt rum mellan hufvudstadens representanter, lärer näppeligen från dem någon lifgifvande impuls komma att uigå. Man har först och främst sysselsatt siz med att diskutera ett förslag till — arbetsordning för de nya kamrarne, och man har dervid försigtigt afhållit sig från farliga nyheter. Den gamla riksdagsordningen stadgar, att hvarje talare skulle yttra sig från sin plats, men denna föreskrift återlinn s icke iden nya; man har! emellertid tillbakavisat tanken att låta representanterna tala från en tribun. Lika litet har man vågat förorda, att falare geom arbetsordningen skulle förbjudas nämna medrepresentants namn, ehuru man af erfarenhet vet, bur mycket de personliga replikerna med namns nämnande bidragit att rycka ned diskussionen till dena käbblets niveau, som så föga anstår en folkrepresentatior. Dristar man, när dessa och dylika frögor inom kort komma till afgörande, ejheller förbjuda representanter att med uppläsning af skriftliga anföranden deltaga i debatterna, så böra anhängarne af de ?gamla, goda? missbruken verkligen känna sig tillfredsställda: man har då genom arbetsordningen drogit försorg om, att åt representationens förhandlingar bevara den triviala pregel, utan lyftniag och värdighet, som — eburu mycket formsak den må anses vara — dock ej saknar sin betydelse i och för reali:eter. För öfrigt låter maa påskina, att denna första riksdag måste bli en Yorganisationsriksdag?, hvaruuder tid och uppmärksamhet mäste i betydlig mån upptagas af bemödanden att ordna obes imda förhållanden, göra sig hemmasta d i sva former, bli varm i kläderna?, gom ordspråket säger. Det är fyndigt nog, att i god tid, med åberopande af dylika förhinder, söka afväpna den otålighet, som ej nöjer sig med den nya formen, som der anser sig ha rätt att söka en ny anda, hvilken crdrar en beslutsam vilja och kraftfulla ini:iativer.