Aftonbladet – 22 januari 1867, sida 3

:) sälta den, hvarvid Oisson likväl sagt, att rocke var hans egen. Malmgren pantsatte denna roc på hjelpkontorets pantlåneinrättning, och de de; för erhållna 6 å 7 rdr delade han med Olssor En vecka derefter lemnade Olsson honom en ar Inan rock, hvilken Olsson skulle erkänt sig h tagit på förrådskammaren. Äfven denna pan satte Malmgren på ett annat lånekontor för 1 å 12 rdr, hvilka likaledes delades. Dessa plag hade han pantsatt i främmande personers namn den första rocken i Nilssons?, den andra i ?Palm blads?. På ordförandens fråga, hvarför han be gagnat andras namn, svarade han, att Olsson sag je honom, att han kunde taga hvilka namn son elst. Tillfrågad hur det hängde ihop med mordbran den berättade han, att efter den andra rocken pantsättande hade Olsson yttrat till honom de an stulit rocken saåmt att Lysholm och Olssor gemensamt tagit rom och socker; Olsson bad nt Malmgren sätta eld på huset, ig det att Olssor skulle blifva fri från ansvar; då Malmgren vä grade detta, hade Olsson lofvat honom 15 rd om han ville göra det. Då Olsson på vägen från stationshuset mötte Malmgren på Fisktorget, påstod denne sednare att Olsson yttrat: ?Nu har jag satt eld på huset? hvarpå Olsson visat sig mycket nedslagen och velat afhända sig lifvet. Malmgren hade -likvä sökt uppmuntra honom, hvarpå de en stund be traktade elden och begåfvo sig sedan nedi förut nämnda ntskänkningskällare, der de voro i säll skap med ett par andra ynglingar, en notisbärare Olsson och en betjent Ekström. Här hade man icke talat om branden, men Olsson hade druckit till dess han blifvit rusig, och Malmgren var när. varande, då Olsson blef arresterad. Anäåra dagen hade Malmgren träffat Olsson vid S:t Petri kyrka, då de likväl icke samtalat om branden. Efter det andra till följd af branden anställda förhöret skulle Olsson ha yttrat till Malmgren, att ingen vid jernvägen det ringaste misstänkte honom. Emellertid hade Malmgren känt sig plågad af samvetsqval, och derföre omtalat rätta förhållandet för en betjent Hos löjtnant Mörner, Jakob Ekström, samt för notisbäraren P. Olsson. Härvid frågade häåradshöfding Emngzell: Olsson hade väl sppajfrit sättet, hur M, skulle anlägga elden? ?Ja, han hade sagt, att han skulle lägga en bundt tidningar till hands att sätta eld på, hvarjemte Olsson skulle visv honom vägen. På ordförandens fråga, huru de användt de för de stulna effekterna erhållna penningarne, svarade Malmgren, att de hade supit upp dem?. Derjemte förklarade Malmgren, att Olsson hade tänkt på att rymma till Danmark. Härefter infördes åter Olsson. . Ordföranden förklarade huruledes deras uppgifter icke stämde öfverens. Malmgren hade påstått, att Olsson uppmanat honom anlägga branden, samt anmodat honom komma till stationen, då Olsson skulle visa honom vägen. Vidare hade Olseon sagt, att han tagit 4 å 5 rockar, som Malmgren pantsatt, ehuru denne påstått att det endast var två, samt förnekat sig ha mottagit något paraply. Härpå svarade Olsson att Malmgren till och med fätt tvenne paraplyer af honom. Malmgren invände, att han aldrig satt något paraply i pant, men deremot fått ett sådant af Olsson för att begagna. Härefter erkände han, att han äfven fått en tredje rock af Olsson, hvilken blifvit använd liksom de förra. Olsson förklarade, att han lemnat den til Malmgren för att säljas, men denne hade pantsatt den. Ordföranden frågade Malmgren, om han rnisstänkte, att rocken var stulen, hvarpå Malmgren svarade ja; ham hade icke desto mindre pantsatt den en månad derefter för 10 rår, hvilka penningar de delade. Denna rock hade blifvit pantsatt i Malmgrens namn. 4 Några flera rockar påstod Malmgren sig icke ha erhållit af Olsson, hvaremot han förklarade, att Olsson velat lemna honom ännu en rock på samma gång som den tredje, hvilken Malmgren likväl icke tagit emot. Ordföranden uppmanade Malmgren allvarligt att bekänna verkliga förhållandet; enda sättet att lätta samvetet, vore att tala sanning; Olsson hade jn erkänt sig skyldig till mordbranden. Malmgren fortfor likväl att neka. Härtill yttrade Olsson, att Malmgren ifven af honom erhållit ett par byxor, hvilka nan förut glömt att uppgifva, och som M. skulle ha pantsatt för 5 rdr. almgren erkände detta. Olsson förklarade ytterligare, att Malmgren ulltid velat gå med honom in i förrådskammaen; för att sjelf få välja de plagg, som skulle tjälas, hvilket Malmgren äfven medgaf, ehuru an aldrig kunnat förmå Olsson att släppa in ionom: Malmgren erkände omsider, att han fått venne paraplyer, hvaremot Olsson skulle sjelf la pantsatt en rock för 8 rdr. Olsson påstod nvist, att Malmgren hade narrat honom att stjäla vämnde effekter, hvilket M. lika envist förnekade, liksom han bestred, att han uppmanat Olsjon att anlägga mordbranden; derine skulle tvärtmm ha yttrat till Malmgren: ?Låt oss brasa på; å ser ingen hvad vi ha gjort.? Härefter inkallades de såsom vittnen instämda vetjenterna Nils Nilsson och: Jakob Ekström , amt aflade vittneseden. Nilsson förklarade, att Malmgren i söndags yttrat till honom, att han rodde det gick illa för Olsson; emedan han satt ld på stationen. Malmgren hade berättat för Isson, att Olsson anmodat Malmgren göra det, wilket denne likväl afsiagit. Han hade deremot ökt trösta Olsson, hvilken varit mycket nedslaen efter eldens utbrott. Allt detta Hade Nils: on berättat för sin husbonde, löjtnant Hallenreutz. Malmgren erkände härvid, att han hade uppnanat Ölsson förtiga det brott han begått; Olson kunde deremot icke påminna sig, att han elat afhända sig lifvet. Betjenten Ekström vittnade, att Malmgren i ördags på förutnämnde källare för Ekström omalat, att han visste det Olsson anlagt branden, medan han stulit, och fruktade att icke kunna iemlighålla sina stölder. Malmgren hade deremte omtalat för Ekström, att Olsson bjudit boom penningar, om han ville sätta eld på huset, amt att Olsson, då de träffades efter eldens utrott, yttrat till Malmgren : ?Nu är det gjördt, ör en sådan bof som mig lyckas allt!? Sedan kulle Olsson velat beröfva sig lifvet, hvilket dlalmgren likväl afstyrkt. Som inga vidare upplysningar stodo att erålla, begärde stadsfiskalen uppskof i målet, för tt anskaffa flera vittnen jemte andra nödiga ppgilfter om den vid branden anställda skadan 1. m. Till följd häraf uppsköts målet till nästommande torsdag kl. half 12 f. m. Efter ransakningen har det blifvit redaktionen 1eddeladt, att NR för cellfängelsedirektör lasselqvist enskilt bekänt, att han begåtten anan stöld, för hvilken han vat misstänkt. Han ade sett arkitekten Klein härstädes sistl. torsags afton gå upp på musikföreningen, då Malmren beslöt gå hem till hr Kleins bostad och påod sig vara hemsänd af denne, för att hemta ans kappa. Pigan lemnade på god tro plagget, vilket Malmgren genast pantsatte för 8 rår. jessutom bekände han, att han och Wilhelm Isson sistl. söndags afton varit tillsammans, att lalmgren stulit en ytterrock uti byggmästaren lårtenssons hus från magister Fredriksson hvilen rock Olsson pantsatt för 12 rdr: —— — Djurplågeri; Örebro den 19 Jan, Hemmansaren Per Andersson i Kårsta var i går till idhusrätten instämd att stånda ansvar för grymt jurplågeri. Egare af en häst, som är besvärad I bölder eller s. k. inkar, lät han i början f månaden sko denna, utan att bekymra sig m, att den ena skon, genom att vidröra en af ikarne, öppnade densamma, så att blod flöt erur. Likaså har skett och sker med en under ästens buk varande böld, som beröres af bukjorden. Allt detta oaktadt, anser sig Per An ersson icke allenast oförhindrad att dagligen öra med kreaturet, utan har till och med hjerta H cÅsaom vid ett nar tillfillen skett 1åta Adet