Aftonbladet – 21 januari 1867, sida 2

Jag skall vara stum, hvad det än må kosta mig.t ; Han bugade sig ånyo, gick ut och stängde dörren omsorgsfullt efter sig. Under detta korta samtal hade den pergon, som blifvit kallad doktor, lifligt närmat sig den afdånade qvinnan, och med en hastig blick undersökt hennes tillstånd. Han lade derpå ifrån :sig det gråtande barnet i en ländstol i det han mildt och välvilligt yttrade: -SSitt qvar der och var snäll, så skall jag väcka upp din mamma. Barnet betraktade -hono med stora och förvånade ögon, smålog emot honom midt under tårarne och stammade; cHon bar sofvit så länge. Man måste ge henne något-att äta ... Hon var också hungtig, hon!... Får jeg kyssa henne?4 Den stackars lille väntade icke på tillåsen, som läkaren kanske skulle vägrat nonom, utan hoppade ned från sin stol, språng fram till modren och öfverhöljde hennes panna och kinder med kyssar. Men till de båda männens stora förvåning vaknade icke qvinnan af barnets smekningar. CMamma, mamma, vakna då! det är jag, Georges! ... din lilla Georges!.... Vill du inte höra mig?... Då gråter jag. Den våldsamma krisen hade till den grad brutit den arma varelsens späda kropp, att under det tillstånd åf utmattning, hvari hon befann sig af brist på föda, knappt den minsta fläkt, knappt skuggan af ett andedrag banade sig väg öfver hennes bleka läppar: Nåväl, min vän? frågade den okände ångestfällt. Ran CJaväl, det är allvarsamt! Sysselsätt bar net, jag skallse ill modrent, svaratte dok