Hos redaktionen af Aftonbladet anhåller undertecknad ödmjukligen om plats för nedanstående: I Aftonbladet för torsdagen den 17 Jan. har jag, under rubriken Oskick i Teatersalong?, af den värde insändaren hr X. fått den tillvitelsen att ej behörigen öfvervaka ordningens upprätthållande inom Södra teaterns salong, samt ätt någon förbättring hos mig i nämnda fall för framtiden ej vore att förvänta. Att hr X: gjort mig nämnda tills vitelse förvånar mig ingalunda, då jag i närmare betråktande tager det sätt hvarpå jag af den värde insändaren bemöttes vid mitt nedkallande till teatersalongen, äfvensom den brist på sans och takt han derstädes ådagalade. Jag gillar den ädla harm som tändes hos hvarje rättänkande menniska, vid erfarandet af en mängd oskick och otillbörliga utlåtelser, men denna harm bör dock aldrig öfvergå till vrede — och derfill så utbildad att man knappt vet hvad man säger eller gör. I närmare 12 år har jag varit Södra teaterns styresman, och under denha tid har min närvaro i teatersalongen, för att afstyra oskick, lögst trenne gånger behöfts; jag har dervid gjort det rönet, — att lugn och humanitet varit mina bästa hjelpredor. Denna sednare gång har jag förebyggt en större skandal och dess dermed förenade följder, dåä jag ej lyssnade till den vredgade insändarens fordringar: att, under öppen ridå, från amfiteatern utföra den. person som sades hafva stört spektakelfriden — och hvartill jag i sanning ej egde rättighet, med hänseende till hvad jag, under min närvaro å amfiteatern, såg och hörde passera. Att islåta mig i samtal med den felaktige ansåg jeg ej för klokt, ty då hade säkerligen den ?vrede? hr X. blandat sig i detsamma och följderna hade blifvit: allmän uppståndelse, spektaklets afbrott, m. m. I stället tillsade jag hufvudvaktmästaren, ätt vid minsta förnyelse till högljudt prat genast återgifva den felaktige sina för biljetten utlagde penningar, samt på ett höfligt sätt bedja honom aflägsna sig ur teatersalongen. Dessa ordres hehöfde ej efterkommas, ty nästan samtidigt som de gäfvos utträdde den felektige sjelfmant från amfiteatern, begärde af vaktmästaren sin öfverrock och aflägsnade sig, sedan han likväl först, på ett högljudt och mindre humant sätt, af den yredgade? hr X. Dblifvit affordrad sitt namn. Till allt detta var undertecknad vittne — och först efter andra aktens slut gick jag åter upp på teatern, der min hätvaro behöfdes. En poliskonstapel fanns vid detta tillfälle, liksom vid hvarje representation, på sin vanliga platsiteatersalongen — och af poliskommissarien Norrlin kan den värde insändaren få höra att jag ordentligt betalar min afgift härför. Stockholm den 19 Jan. 1867. Carl Ludvig Zetterholm.