telsen att underhålla någon vinterpostfart på Pommerny tro vi-ingalunda vara, skäl att söka upp någon annan linie för upprättande lerå af vinterpostföring. I sådant falltorde itminstone kunna anstå dermed tilldess benofvet af en sådan anordning visat sig mera kännbart än hvad nu är händelsen. Skola åter: 1815 års stadganden fortfarande förblifva gällande, och komme den föreslagna Stralsund—Arcona-banan till stånd, torde väl framdeles böra. komma under öfvervägande, huruvida icke, då sålunda den skånsk-pommerska vinterpostfarten ej kunde undvikas, skäl vore att söka gifva den en större fullkomning: och dermed ett ökadt värde, genom att utsträcka turerna till alla dagar i veckan. Blefve sjölinien så kort, att densamma i medeltal kunde tillryggaläggas på 4 å 5 timmar, kunde måhända turerna så ordnas; att på samma dag fartyget ginge både fram och åter, hvarigenom tillökningen i kostaad för denna sjöpostföring blefve jemförelsevis mindre, men nyttan och inkomsterna deraf säkert skulle komma att i större mån tillväxa. Af det föregående behagade läsaren finna, att för närvarande det icke är särdeles mycket, som talar för sjöpostförbindelsens förläggande till linien Yead—Travemäinde, då sednast träffade aftal om den dagliga sjöRp NR Ystad—Stralsund kan uppöra att vara gällande. Härmed vilja vi deck icke hafva. sagt, att ej derförinnan kunna inträffa omständigheter, som göra förslaget derom mera antagligt än hvad det nu är. I Nordtyskland hafva under sednaste tiden föregått så många stora och genomgripande förändringar; att alla, äfven de närmaste följderna af dem ännu icke ens med någon grad af samnolikhet kunna i förväg beräknas; och det är således temligen vanskligt att förutsäga, hvilken åtgärd som uti ifrågavarande afseende kan 3 åå 4 år härefter vara den lämpligaste och ändamålsenligaste. Också är det ingenting som påskyndar afgörandet af denna fråga. Det är först vid 1869 års utgång som nu gällande svensk-preussiska postfördrag skall uppsägas, derest i en framtid man önskade upphöra med den dagliga sommarpostföringen på Stralsund. Under tiden kan Libeck hinna både besluta: och fullborda sin Travemindebana. Det bör också under tiden kunna ådagalägga, om det är villigt i öfrigt göra någonting för att komma i: direkt postförbindelse med Sverge. Härmed synes i främsta rummet fordras att Libeck på något sätt håller Sverge skadeslöst för den extra afgift till danska postverket, som Libeck ådragit den korrespondens, hvilken befordras öfver nämda stad. Vidare lär medskäl kunna påyrkas, att Libeck deltager i kostnaden för sjöpostföringev, såvida ej, på sätt den åberopade författaren antyder, Preussen ville ee detta åliggande. Och slutligen är det nödvändigt att Liibeck antingen sjelf kan, genom afslutande af ett postfördrag, bereda den svenska korrespondensen samma förmåner, som den kan erhålla vid utvexling med Preussen, eller ock ställer säkerhet derför att dessa förmåner komma vår brefvexling tillgodo, utan hinder derat att postutvexlingen försiggår i Liäbeck. Afven härefter återstå visserligen förpligtelserna i 1815 års traktat. Men Libeckerförf. tror sig veta att numera äfven Preussen skulle vara böjdt för den dagli AN ostföringens förläggande till linien Ystad— ravemiinde; och i sådant fall borde äfven Preussen finna sin fördel vid att låta åt minstone hvila tillämpningen af de hithörande bestämmelserna i Wienertraktaten. Det är sannt: detta Preussens förmodade inintresse för sjöpostföringens dragande öfver Läbeck står icke rätt väl tillsamman med det af Preussen nyligen fattade beslutet, att med Danmark deltaga i kostnaderna för Korsoerfarten, så snart denna förlades från Läöbeck till Kiel. Men å en annan sida känna vi icke och kunna såleles ej bedöma de grunder Libeckerförf. må hafva för sitt antagande. År detta riktigt, lär Preussen icke underlåta att derom i behörig ordning göra framställning. Till dess eller i det minsta tills Libeck verkligen begynt byggandet af en Travemiändebana samt i öfrigt visat sig vilja göra något för det ifrågavarande förslagets förverkligande, lärer en fortsatt diskussion i detta ämne med skäl kunna anses tämligen ändamålslöe, W. R. Ra a