Aftonbladet – 18 januari 1867, sida 3

Mannen stod orörlig som en sten. Den arma qvinnan, som såg att non icke hade något medlidande att vänta, tryckte häftigt till sitt bröst den lilla gossen, som gret och ropade: Memms, jag fryser, jag är hungrig !? och rusade derpå fram emot närmaste kaj. Mannen följde efter henne. Hon lyssnade icke till barnets klagan eller rop af förskräckelse, utan sprang oupphörligt framåt och mumlade endast då och då mellan de hoppressade läpparne: Döden!... döden !? På afstånd syntes det glada sällskap af vildar och debardörer, som nyss kommit henne till hjelp, sjungande gå öfver pont des Arts. Utan att hejda sitt vansinniga lopp, följde den arma förtviflade qvinnan kejen till venster och skyndade fram på Carrousel-bron. Då hon hunnit ungefär till midten deraf, stannade hon och ninde sig fram öfver bröstvärnet. Under henne rullade BSeinens vågor sitt breda och skummande band. De tycktes säga till henne: kom, vi skola taga emot dig som en vän, du skall få hvila i vår famn, Här är ro, här är slut på dina smärtor. Kom! Hennes läppar mumlade en sista bön, ett stumt farväl till lifvet. Hon betäckte sitt barn med konvulsiviska kyssar och snyflade: Min Gud! att dö vid tjugofem år! Min Gud! förlåt mig... men jag vill hellre taga honom med mig! Lifyet skulle bli för tungt för honom! jag vill icke att han skall stanna ensam qvar i verlden... Och. en god mor lemnar icke heller sitt barn !... Kom, min gosse, kom med mig!4 d (Forts.)