Aftonbladet – 18 januari 1867, sida 3

timmar. Ja, men han, min endaskatt, han lider icke af hunger, jag gaf honom min sista brödbit. Om jag blott kunde få honom att sofval... Och hon fortfor att vagga honom på sina armar! Men barnet, som redan börjat tillsluta ögonen, öppnade dem åter, kysste modren och sade helt sakta, i det han slingrade sina små armar om hennes, hals: tMamma, jag är hungrig! skola vi icke äta snart? sÄtals Den olyckliga började skälfva; hennes bröst häfdes af konvulsiviska snyfiningar, och hon blickade omkring sig utan att se någonting; tårarne torkade bort i hennes förvirrade och febergödande ögön. I detta özonblick hördes en glädtig och bullrande sång från första våningen i den midt emot belägna restaurationen. Detvar en af Berangers visor; man sjöng dem ännu 1847; man slog takten med gafflarne mot glasen, och krossade talrikar flögo ut genom fönstren. Ett par porslinsskärfvor rullade ända fram till den olyckliga qvinnang fötter. Hon kastade en girig blick på bitarne, för att se om icke händelsevis någon öfverlefva af mat kunnat följa med i smutsen; men de iyckliga och mätta gästerna deruppe anade icke. att några steg ifrån deras glädjefest fanns ex moder, som dukade under för huner, köld och förtviflan öfver sitt bara som egärde bröd. Hvad skall jag göra? Om jag också skulle sjunga! De skalle kanske höra mig! De skulle kanske bjelpa mig! Ja, jag vill försöka. Och med svag men ännu vacker röst och god skola började hop sjunga Schuberts