Aftonbladet – 18 januari 1867, sida 2

— rn n—, yo eow.blhlh yn n, det af jern mot jern och de sfridandes stampningar. Värjorna hväste som ormar i luften; alla möjliga finesser i fäktkonsten användes af dessa båda stridskämpar, som tycktes ha haft samma läromästare. Di Mauclerc, som var större och starkare byggd, insåg att han måste komma till ett slut med denne andre motståndare, och sluta snart om han icke ville gifva allt för stor fördel åt den som skulle efterträda honom, beslöt han att draga fördel af sin växt och sin styrka. DEntragues, som läste i hans blickar, hejdade sig, med höjd värja och färdig till anfall, just som han parerade en sekond. Mauclerce tog kraftigt ett steg tillbaka. Hen parerar sekonden; jag förnyar den och jag dödar honom?, mumlade han för sig sjelf. Ett fint leende spelade på baron dEntragues läppar. Han parerade ganska riktigt stöten, säsom den andre beräknat, men i stället för enkel parad, gjorde han en dubbel. Manclerc sökte förgäfves att förnya sin stöt, och under det han -bemödade sig att återtoga jemnvigten och falla af, gaf motståndaren honom en rak stöt midti bröstet. Ah! listan!... listan!..? stammade den eländige mödosamt, i det han sjönk ned på marken, der han blef liggande orörlig. DEntragues hämnande värja hade gått tvärt igenom detta papper, som skulle föra hans bröder, såsom Rend de Luz kallat dem, på schavotten eller åtminstone i evig lande flykt. Är han död?? frågade Rioban, Det vore sorgligt om han skulle slippa undan?, svarade dEntragues, i det han böjde sig ned öfver Mauclercs kropp och bemäk