Aftonbladet – 16 januari 1867, sida 3

Mortimer! San Lucar! de Luz!... Man vet allt!? tänkte Mauclerc, som i sin förvirring stod och böjde på sin värja, hvars spets han stuckit ned i marken. Behöfver ni någon vidare förklaring? frågade Rene de Luz, hvilken icke ens tycktes erinra sig den skymf han lidit af en person, som stod så d upt under honom. Nej, jag står till er tjenst.? Mina herrar, gören då er pligt, sade Ren de Luz till sekundanterna. Om föriåtelse !? inföll baron dEutragues, innan vi gå längre, måste vi komma väl ihåg följande: att om hr de Mauclerc, hvilken är beryktad såsom en af de skickligaste fäktare i Paris, skulle försätta dessa tre herrar ur stridhart skiek, så måste han äfven passera öfver bådas våra kroppar, Rio ban och mig, för att riktigt fullgöra sin sak.? tHvad menar ni?? ropade Mauclert och ryggade tre steg tillbaka. Detta mena vi?, svarade på en gång Rioban och dEntragues; hvarpå de båda gingo fram till Mauclerce och hviskade i hans öron några ord, som kommo honom att utstöta ett halfqväfdt rop: ?De också !? mumlade han, ?de också! Jag är förlorad.? Instinktlikt kastade han en blick omkring sig liksom för att söka någon tillflykt, näson bjelp, någon. utväg att fly, men förgäfves! loge fem mön, af hvilkazhan nyss förut dödligt förolämpat en, stodo framför, bakom och bredvid honom känslolösa som rättvisan, förfärliga som hämnden, obevek liga som ödet, Mauelerc blef rädd, men: denna räddsla försvann inom ett ögonblick. Han blef genast åter herre öfver sig sjelf, och mumJade, i det han bet ihop tänderna, några ord, som endast Röne de Luz hörde: