Aftonbladet – 14 januari 1867, sida 3

I säger att Pbjörnen och björnkarlarne icke hafv Isamma mening. I oförrättadt ärende måste så tledes jägarne den dagen återvända med den vöf I vertygelsen att nallen hade aflägsnat sig och ick ) fanns på denna nejd; dock för att försäkra si; om verkliga förhållandet uttågade jägarne de Tandra dagen till samma trakt; och då den klok: nallen förmärkte denna envishet hos de tzåbent att ytterligare oroa och förfölja honom, — to; an i blinken sitt parti, steg upp från det pro visoriska lägret, morgnade sig något och stef dristeligen fram ibland den honom omgifvandt puerila jägarekedjan, derifrån till hans ära mec tvenne skott saluterades — dock icke med der beräknade effekten; och sedan den helskinnade nallen egnat sina dumma antagonister en för aktlig mönstrande blick, aflägsnade han sig lugnt och trankilt — bjudande dem för den gån gen — farväl. —— — Isarne och sjöfarten. Från Göteborg skrefs förl. lördag: Angfartyget Marstrand, som afgick ifrån Uddevalla i går och qvarlåg i Marstrand öfver natten, har i dag på förmiddagen anländt hit. Ångaren hade i går ej påträffat is förrän vid Dramsvik. Från Marstrand måste fartyget gå yttre vägen, i anseende till fast is å den vanliga farleden. Vid Elfsborg fanns is, hvilken dock lätt genombröts. Flera mindre jakter och båtar voro synliga på uppsegling till Göteborg. Göteborgs Handelstidning innehåller i sitt nummer för förl. lördag följande förträffliga uppsats i ett tänkvärdt ämne: Det har i staternas lif inträdt det besynnerliga förhållande, att det medfört större fördel och värdighet att vara tjenare, än att vara man för sig i det borgerliga lifvets värf. Dessa tjenare hafva nemligen så småningom blifvit herrar öfver dem, i hvilkas tjenst de på sätt och vis äro. Vi afse bär statens och kommunens embetsoch tjenstemän i alla grader, hvilkas aktningsvärda verksamhet vi äro långt ifrån att underkänna, men hvilkas ställning gentemot de menigheter, hvilkas allmänna angelägenheter äro dem anförtrodda, är förtjent af stor uppmärksamhet. När en kommun styr sig sjelf genom sina valda representanter, så anställas för löpande ärender och expeditioner m. m. behöfliga tjenstemän, hvilka åtnju!a a!l den aktning, som deras skicklighet och ordentlighet fordra, men hvilka dock icke äro styrande eller herrar öfver cen beslutande församlingen. Här synes os tjenstemannens ställning vara klar och värdig, till ömsesidig bäåtrad och tillfredsställelse. Detta gäller om tjenstemannen är anställd för att uppsälta och utfärda skrifvelser, eller om han är anställd för att förvalta medel, eller för den allmänna säkerheten, i fråga om helsovård och eldsläckning. Men förhällandet förändras, när enahanda tjenstemän anställas på ennat vis, det är genom regeringsmakten eller dess funktionärer. Förrättningarne äro i sjelfva verket desamma, mev ställningen mycket annorlunda. Här blifva nemligen på samma gång tjenstemännen, i högre och lägre grader, en särskild klass sf menniskor, som betrakta sig säsom styrande och herrar öfver dem, hvilkas allmånna angelägenheter blifvit dem anförtrodda och för hvars skötansde de uppbära sina löner. — Detta gäller om både militäre, kyrklige och 8. k. civile embetsoch tjenstemän, hvilkas högsta grader gifva samhällets högsta rang och värdighet. Så har der uppstått denna s. k. ?byråkrati?, hvilken i vissa länder vunnit ett inflytande och utölvar ett förtryck, hvarom vi ej ens kunna göra oss en föreställning. Det betänkligaste och för samhället olyckligaste ligger deri, att på samma gång alla landets mest framstående bildningselementer inträdt inom dessa verksamhetsområden, hvaraf uppstått den dubbla olägenheten, dels att dessa goda krafter ofta förlamas eller komma till användning inom en underordnad verksamhetssfer, dels att de undanryckas det borgerliga lifvets värf, hvilka äro de som uppehälla hela samhällsbyggnaden. Så har det t. ex. i Frankrike gått derhän, att hvarje man, som erhällit en mera vårdad uppfostran hvad kunskaper angår, bloti söker ett embet.; det -r hela målet tör hans egen och anförvandters diktan och traktan Hos oss har förhållandet varit i det närmaste enahanda, men är dock nu på en återgäng. I sjelfva verket kan och bör en stats, likesom en kommuns allmänna angelägenheter rätt väl ordnas så, att de ej kräfva dessa härskaror af embetsoch tjenstemän, för hvilka nästan hela staten synes vara till, under det förhållandet är motsatsen. I den mån hvarje del af det hela sköter sig, blir det helas — samfälthetens — törvaltning enkel och lätt. Så böra vi komma derhän, att funktionärerna ioom denuva förvaltning blifva en svag minoritet inom samhället. Så bör man ock komma dit, att regeln blir, det en man eöker sin verksamhet och sin utkomst i det borgerliga lifvet, eåsom jordbrakare eller annan näringsidkare, och att det blir undantag, när personer, till följd af anlag eller andra omständigheter, känna sig manade att ingå i statens eller det allmännas tjenst. Så räddas till nyttig verksamhet många krafter, hvilka gå förlorade under gradpasseringen på tjenstemannala-; nan; så ingår ett större mått af bildning och intelligens i näringslifvet, hvarest de mötas af ett större falt för sin användning och af mer oberoi nde. Derför är det ej heller skäl att göra inträdet på tjenstemannabanan alltför lockande. Det är detta som föder tjenstemannaproletariatet, då en god tjenst, om den också ligger blott såsom ett aflägset mål, lockar skaror af aspiranter, hvilka få under bekymmer framsläpa ett ofruktbart lif, i hopp att eu gång nå det mål, hvarifrån dock de flesta måste afstå. Så komma tvister om befordran; så blir det ei; dugligheten, utan tjenståldern, som bestämmer kompetensen; så göra gig favoritskap och