Aftonbladet – 14 januari 1867, sida 3

men, att om banksedelsutgifningsrätten frår tages de enskilda bankerna, så skulle san tidi2ot femtio afdelningskontor i rikets öfrig städer komma att indrag s och derigenoi bankrörelsen förlamas. Dagligt Allehand skall naturligtvis utropa detta yttrande så som ett hot, men hvarje läsare med besir ning och omdöme inser nogsamt att de skulle blifva rentaf omöjligt för bankerne att utan biträde af egna banksedlar hålla kass vid en mängd afdelningskontor. Antinge skulle uppoch afskrifningsoch kreditiv rörelsen blifva ställd på uppsägning, hvar genom rörelsen betungades, eller skull bankkontoren förvandlas till diskontkonto: hvilka endast emottaga penningar på längr tid för att utlåna dem på lika lång tid. Nä denna förändring genomdrifvits, så skall ma komma till insigt om huru allmänna rörel sen deraf betungas. Dagligt Allehanda för menar ?att en skilnad af 2 proc. och der öfver bevisar att penningtillgången vore rik lig och mer än motsvarande behofvet, t eljest skulle ju bankerna höja inlånings räntan för att framkalla flera deposi tioner. Hvarom icke vore de i tillfälle ned sätta utlånivgsräntan till sex proc.; mel som dei detta fallicke göra hvad de kunn: och böra — så har D. A. kunnat med skä säga — att det vore ondt om penninga emedan de enskilda bankerna så velat hafv: det?. När en rönteskilnad af två proc måste begäras bevisar det att penningtill gången icke är riklig och att den icke mot svarar behofvet; ty om den vore riklig si skulle räntefoten deraf ovilkorligen nedtryc kas. Att de enskilda bankerna tvekat höj inlåningsräntan för att derigenom erhålls flera depositioner, bevisar klarligen, at bankstyrelserna icke förtjena förebråelsen att hafva velat draga allt penningkapita icke till, men igenom bankerna. D. A yttrar likväl, Satt alla penningar öfvergåt 1 bankernas händer4, Skulle bankstyrel serna hafva uppdrifvit depositionsräntar utan all hänsyn till andra kreditförhållan den, så hade måhända ett dylikt förfarings sätt under nuvarande förhållanden vari klandervärdt och medfört mepvliga följder Men om depositionsräntan icke blifvit höjd. Pså vore bankerna i tillfälle att nedsäite utlåningsräntan? säger D. A. Logiken : detta yttrande är svärfattlig och det är på tagligt att D. A:s bankrörelse, som är mersg idealistisk än praktisk, aldrig förutsatt nå. gon risk på utlåningen. D. A. har således ännu icke bevisat att bankerna vållat pennvingbristen, då bankerna deremot förmildrat densamma genom deras förmedlande vppträdande, D. A. bestrider vår uppgift att ?bankerna medverkat till kapitalbildningen?, och påstår i stället att bankerna blott hopsamlat penningarne. En sparbössa hopsamlar penningar och återlemnar dem likadana och lika många som de dit blifvit inlagda, men bankerna återlemna jemte det insatta kapitalet en afkastning (ränta). Sparbössan medverkar icke till kapitalbildningen, men bankerna göra det obestridligen. Hvad D. A. ordar om omåttliga säkerheter derföre, att bankerna ej pu äro benägna att belåna inteckningar till ssmma höjd i taxeringsoch brandförsäkringsvärde som förr, så härflyter detta helt enkelt af det inträffade prisfall för en del egendomar. Då flera publika kassor, hvilka äro kända för varsamhet i sina penningtransaktioner, nödgas inropa pantförskrifoa egendomar, så bevisar detta, att anspråken i detta afseende emot bankerna äro obefogade, och att bankstyrelserna böra vakta sig för att blifva belamrade med inteckningar af den beskaffenhet, att de kunna föranleda till ett tvunget inköp af egendomen. D. A. yttrar, ?ait näringsidkaren och ingen annan är den som drar ihop räntorna åt kapitalisten samt att enligt sakens natur penoningens andel i näringsvinsten måste vara den mindre. Vi känna icke den ?sakens natur?, hvilken D. A. tager för gifven, men vi veta att penningkapital är verksiäldt arbete och att uthyrandet af ett penniogkapiial är I:ka gagnande som uthyrande afkapita! i fast egendom. Det är svärt att fåerkändt detta, men för en hvar som lugnt begrundar förhållandena, måste det förefalla otroligt, att i ett land, hvarest bristen på penvingkapitel är stor och kännbar, det kan anses klokt att föra ett utrotningskrig emot kapitalister. D. A. lofvar slutligen, att ?en annan dag ämna vi för. den skull, bjuda på några i vår tro vigtiga reagentier, ehuru vi visserligen icke funnit filosofernas sten; som Aftonbladet talat om. Vi tro förvisso, att våra reagestier ingalunda skulle komma att verka ogynnsamt i privatbankernas deglar?, Vi anteckna med nöje detta löfte.