Aftonbladet – 14 januari 1867, sida 3

EEONOMISET. Efter mycket begrundande har Dagligt Allehanda underkastat vår sednpaste måndags-artikel en närmare granskning. De: vittoar alltid om brist på argumenter, då Dagligt Allehanda tillgriper den ömkliga utvägen att göra allmänna frågor till rent personella apgelägenh ter. Ehuru ingen tidningsorgan så uppenbart förfäktar ett specielt intresse, och ehuru detta intresse begär inkomst genom lagstiftning, hvaremot vi endast fordra, att alla materiella intressen skola finna sin utkomst genom tillämpning af den fria täflans grundsatser, så lemna vi helt och hållet obesvarade Dagligt Allehandas insinuationer, öfvertygade att ingen missledes af Dagligt Allehandas sammanblandningsmetod. Ett och annat yttrande i saken upptaga vi desto hellre, som de äro sällsynta uti den diskussion Dagligt Allehanda fört angående bankväsendet. Dagligt Allehanda yttrar sig icke i allmänhet anse våra vanliga banker kunna betjena allmänheten med län för inköp af fastighet eller med lån för amorteringar af sådana köpeskillingar. Men Dagligt Allebanda förstår ingalunda hvarför icke samma bank skulle samtidigt kunna lemna lån på på flera slags tidslängder eller allt eftersom de äro erforderliga för här i landet befintliga olika slags näringar, landtbruk, bergsbruk, fabriker och öfriga näringar samt handel, d. v. s. dels på ett år och dels på hvarjehanda tidslängder derunder. När dessa banker ej vilja eller kunna lemna lån på nyssnämnda Jängre tider, så kunde de ockeå endast kalla sig handelseller fabriksbanker. Äro de för sina ursprunglica mångsidigare syften orätt organiserade — hvilket Dogligt Allehanda tror — så löra de snarligen reorganiseras?. Ehuru Dagligt Allehanda medgifver att bankerna icke afse fastighets belåning eller amortering af k-peskillingar för fastigheter, så är det dock en känd sak, att allmänhe ten upptagit län i bankerna för dylika ändamål och att skränet mot bankerna till en väsentlig del härflyter derifrån, att bankerna ej kunnat medgifva alla dessa Jån att blifva gtående lån?, dock med iakttagandeltaf for mella pappersutbyten. Om bankernas bolagsordningar förändrades derhän, att lån på ett års tid fingele nas, så förändrades ganska ringa i sak, ty de flesta lån till näringarne omsättas i medeltal minst tvenne gånger. Föröfrigt är hela kreditivrörelsen aftalad på ett års tid. Att gå längre i detta afseende än hvad bankerna gjort, vore i hög grad oförsigtigt, och uppmaningen dertill innebär allting annat än — ettvä liotråd: ty förutom bankernas tillskjutna kapi 1 ha bankerna till utlåning allmänhetens deponerade medel, hvilka till största delen kunna återfordras efter tre månaders uppsägning. Besinnar man detta, så inses lätt att förebråelsen mot bankerna, att ej vilja eller kunna lemna lån på längre tider, förfaller. Någon reorganisation i syftning att sätta bankerna i tillfälle att gifva långa lån är ej behöflig eller ändamålsenlig, hvaremot bypoteksföreningarne möjligen skulle kunna, när de åter komma i gång, utlemna lån på kortare återbetalningstider än hittills varit fallet. Dagligt Allehanda kallar det ?verkligen obilliga, lånevilkor när. en med. sedelutgifningsrätt utrustad bank nder det hon. för 3 månaders depositioner gifver 5 procents ränta, tager för lika långa lån ej mindre än 7 å 72 procent?. Detta låter något, och ehuru vi anse att lånevilkoren, sedan bankrörelsen är fri i. det afseende att täflande banker uppstå så snart behofvet förefinnes, böra bero ef penningtillgången och efterfrågan, finnas dock en faktor i räkningen om hvilken Dagligt Allehanda aldrig vilke och denna är: ris:en på utlåning, hvilken risk, under tider sådana som det sistförflutna året, har visat sig på alla båll vida större än under något föregående år. Det är således en fullkomligt falsk uppfattning af Dagligt Allehanda, som i nästan hvarje nummer klagar öfver. dåliga tider, då tidningen uppgifver att en. skilnad af en proc, emellan in och utlåningsräntan för slltid äneelts vara och tvifvelsufan äfven är tillräcklig?. Förhållandet är, att under goda tider har denna ränteskilnad af en proc. visat sig vara för bankerna fördelaktigare, än en ränteekilnad af två proc. under sednare tider, agligt Allehanda anteger att banksedelsutgifningsrätten gafs åt de enskilda bankerna för att derigenom kunna åstadkomma förngt Kkopnal. Denna villfarelse delas af de banker, som bemöda sig att göra banksedelutgifojng till hufvudsakligt föremål tör en banks verksamhet. Det är ettgrundligt misstag att anse egna banksedlar såsom kapital, och det kan hända att förr eller sednare någon bank får sota för en så felaktig uppfattning. Banksedelutgifningsrätten är ett bankväsendets utveckling tillhörande medel, som bör begagnas för att bankerna må kunna tillhandahålla allmänuva rörelsen kassa, utan att derigenom ådragas den ränteförlus som en riksmyntkassa skulle välla; Vi ha många gånger förklaret, pit hanksedelutgifningsrätten icke är ett oeftergilligt vilkor för bankinrättvingars existens 1 större städer såsom Stockholm, Göteborg, Norrköping,