Aftonbladet – 12 januari 1867, sida 3

(Insändt.y Izdragniogen af marknader. Det är ett faktum att ett af de största hindren för landtmannsindustriens förkofran ligger uti bristen på afsättningstillfällen. Denna olägenhet är störst der afstånden äro långa och vägarne dåliga. Om husslöjden, såsom mångenstädes är förhållandet, har att kämpa mot dessa hinder, blir den isolerad och inskränkt till arbetet blott för ortens behof och kan aldrig bringa sig upp till blomstring, utan måste tvärtom förfalla. Den kan hvarken förskaffa eig de medel som fordras för industriens drifvande eller försälja sina tillverkningar till ett pris som betalar arbetet. Anskaffandet af alla lättnader i detta afseende måste således vara vår tids uppgift, ty den behöfver i hög grad landtmannaindustrien och kan icke undvara den. Sedan låvgliga tider hafva marknaderna bildat en sådan lättnad. Der en massa menniskor sammankommit ha alltid många olika behof hos dessa afnämare varit representerade och säljarne hafva derigenom fått ett eljest för dem oåtkomligt tillfälle att göra sina varor bekanta och bereda deras försäljning. Marknaden blifver sålunda för landtmannen hvad butiken och expositionen äro för städernas industriidkare, och de gynna äfven dessa och andra städernas affärsmän genom de tillfälle till varubyte, hvilka de erbjuda. Idkarne af husslöjden till afsalu, hvilka nästan alltid utgöras af den fattigare delen af befolkningen, kunna omöjligen oftare än vid sådana tillfällen föra sina tillverkningar til! större handelsplatser, och de gömma dem således till marknaden, der de i utbyte kunna förse sig med sina egna behof och rudimaterier m. m. och undgå att blifva utsatta för mellanhandlares prejerier. Dessa fördelar äro så tydliga, att äfven den mest trångbodda borde kunna fatta dem. Marknaderna äro en af sakernas skick framkallad naturlig ersättniog för bristen på andra afsättningstillfällen; de äro periodiska expositioner af vida äldre börd än putidens utställningar, och den nytte de gjort är öfver allt beröm. Men de göra också skada,säger man. De bidraga fill osedligheten, gifva anledning till fylleri, slagsmål, bedrägerier och skoj, stölder och anläggningar på enfalden genom kringresande äfventyrare 0. s. v. Vi kunna härpå blott svara, att industrien icke bör få umgälla hvad staten genom sina många synder brutit, då den, för att bereda sig tillgångar till sina många konstlade behof och sin förderfliga lyx, ockrar på bränvinshandteringen och med kommunen delar de många millioner som denna till folkets omätliga skada inbringar; attindustrien icke har skulden för att en så stor del af befolkningen är i saknad af bildning och sedig uppfostran, af en duglig undervisniag och af religionslärare, som äro värdiga sitt uppdrag att sprida ljus och motarbeta mörker — det vore en sund logik attisgen eld borde finnas derföre att det finnes mörd