Aftonbladet – 9 januari 1867, sida 2

Man skiljer oss åt. Jag vet ej hvad jag Pekrifver. Jag är förkrossad, mitt hufvud är oredigt. Ack! min mor! hvad Pdu är grym! Ingenting har kunnat beveka henne, hvarken mina böner eller mina hjerteqval eller min förtviflade lydPnad. Hon njuter af min uppoffring som Pom den ingenting kostat mig, hon triumferar och jag — jag dör!... Det tyckes, min vän, att klokhet och förstånd förbjödo Poss att älska hvarandra, Det tyckes som om våra planer om en förening endast voro barnsligheter och dårskap. Du är för fattig, din härkomst för simpel; -Såhar man sagt mig. För fattig, du! din härkomst för gimpell... Tror du likväl att din fattigdom skulle ha varit min rikedom? Tror du att jag skulle hå varit stolt öfver att vara din hustru, öfver att bära ditt namun?... Tror du att det hade varit min glädje och ära Patt dela ditt öde, att stödja mig vid dig, att ha dig att tacka för allt? Det var mitt hopp, och detta hopp, hvarpå mitt unga Phjerta lefde — det måste jag offra för en Pfäfänga, som jag icke begriper — jag må. Pste försaka sällheten, emedan min mor ej kan taga annat än en adelsman till måg. PHvilken olycka! Hvad ämnar du göra? PDu kan ej stanna här. Förskona mig från Pden skammen att gifte mig så nära dig, Punder dina ögon. Fly, fly långt bort!... Tag med dig hela min själ. Jag skall al Pdrig återse dig, min barndomsvän. Jag Pskall aldrig återse dig mer, min ungdoms dyre följeslagare. Farväl då,för alltid farväl! Min tanke skall följa dig öfverPallt, du skall aldrig upphöra att vara föPremål derför. Ehuru långt bort från mig Pär det du som skall beskydda mig. Ditt minne skall blifva mitt värn, och om jag är något värd, är det dig jag har atttacka derför.? (Slutet följer.)