Aftonbladet – 5 januari 1867, sida 3

. till den stora operans glanspunkter. Såsor romans-sångerska har fru Stenhammar un der sednare tid tillvunnit sig allt större an seende, allt lifligare beundran; och synner ligen i en af. Robert Schumanns mest popu lära sånger intog hon nu det tacksamm; auditoriet. Hr Fexer förtjenar för sitt vär Idade ackompagnement allt erkännande. LITTERATURTIDNING. Innehåll: W. Tham, Konung Gustaf HI och Riket Ständer vid 4789 års riksdag. — L. A. Anjou, Sven ska kyrkans historia — Nyare dansk och nosk litte ratur HI. — Litteratoroch konstnotiser. Konung Gustaf III och Rikets Ständer vic 1789 års riksdag. kfter tryckta och otrycktc källor, af Wilh. Tham. Förra häftet. Stock. holm, på L. J. Hiertas förlag 1866. Berättelsen om denna sällsamma 1789 år: riksdag liknar i sanning mer en på spän. nsnde situationer och utomordentliga effekter rik dramatisk dikt än ett stycke torr och allvarsam 1iiksdagshistoria. Det är en kollision emellan folkfriheten ä den ena och despotismen å den andra sidan, men före. teende det egendomliga förhållandet, att den förras försvarare här är aristokratien, medan det egentliga folket, ell.r. rättare sagdt desa representanter, hjelpa despoten att krossa dess egen frihet. I denna stridens komplicerade beskaffenhet, i denna omkastning af rolleroa, ligger förklaringen, buru det kunde vara möjligt att samma år, och endast några månader innan friheten genom franska revolutionen vann sin stora afgörande seger, hon hos oss kunde bli den teppande. Adeln hade ej mer, som under fribetstiden och ännu vid 1786 års riksdag, de öfriga stånden med och bakom sig ; bon var fullkomligt isolerad. Ett förfärligt missgrepp — ty Anbjala-förbundet var ej endast ett brott — hade drifvit hela nationen öfver på konuvgens sida, och misstanken om delaktighet i komplotten med fienden hvilade tung öfver bäde oskyldiga och skyldiga. Med ett mästerskap och en hänsynslöshet om medlen, värdiga den florentinske statsmannen, förstod konungen stt begagna sig af denna isolering och denna allians; och nu följde slag på slag den ena statskuppen, det ena våldet på det andra. Adeln upplexas och utvisas skymfligt från rikssalen, dess chefer arresteras, en py grundlag, som i sjelfva verket ej är någonting annat än det rena enväldet, förklaras antagen utan dess bifall, och undertecknas, trots dessa afslag, af en servil landtmarskalk, och slutligen fatter kungen sjelf en dag klubban i dess plenisal, för att, ännu en gång trots dess nej, gifva ett sken af laglighet åt det sista steget för despotismens införande, inslåendet af slutstenen i dess byggnad, bevillningens antagande på obestämd tid. I denna ojemna. strid, öfver hvilken ett tragiskt öde synes hvila, kunna vi ej, oaktadt många och stora fel, unsgå att skänka våra sympatier och vår beundran åt denna skara af oförfärade män, sm ävda till sista. ögonblicket bjuder despotismen spetsen och ännu i sitt fall är stor. Den tidens riddarhus var, liksom frihetstidens, ett mycket kaotiskt heit, der vilda och råa krafter i mängd jäste; riddarhusannalerna från denna och föregående tider ha att förtälja om uppträden och scener, som i stormig och väldsam häftighet väl kunna mäta sig med den sorgligt ryktbara polska riksdagens. Men öfverlägsna andar funnos som förmtdde tvinga och beberrska dessa vilda elementer. Främst ibland dem reste sig, ett hufvud högre än allt folket?, Fredrik Axel Fersens romargestalt. 1772 ärs hvälfning och den förändrade sakernas ordning, som dermed inträdt, hade ej blifvit utan inverkan på honom, och den förr så stolte hattchefen, som en gång ryckts med Adolf Fredrik om spiran, hade nu i erfarenhetens skola blifvit en vis och moderat statsman, förträffligt egnad att medla mellan de stridande partierna, om en medling varit möjlig eller ens önskad. På en gång oförfärad och manligt hofsam och lugn, synes han i hela sitt uppträdande ha haft en värdighet, ett majestät, som imponerade ej blott på hans siånd, utan äfven på sjelfva konungen. Också såg denne i honom, efter Gustefs eget yttrande, mera en rival än en undersäte. Till hvilken grad den stolte aristokraen förmådde beherrska 1:åde sig sjelf och itt stånd, syntes bäst vid den ryktbara scenen på rikssalen den 17 Februari, då nan, efter det kungliga bestraffoingstalet och det nesliga utvisandet, n r adeln och less chef pro tempore visade sig fast belutna att stanna, med ett enda ord förnådde sina ståndsbröder att gå och sjelf var den förste som lemnade salen. Tillammans med den gamle frihetsvännen de Frietzky och en talrik skara män af andra ,ch tredje ordningen kämpar han oaflätligt not de ständigt upprepade försöken att med illhjelp af en svag och ömklig landtmarkalk qväfva den fria öfverläggningsoch eslutanderätten, och det är endast genom n godtycklig arrestering, som despotismen yckas få dessa oförfärade stämmor stt tystna. Den roll de tre andra stånden spela unjer denna strid om nationens dyrbaraste ättigheter är idel ömklighet. Visserligen öjas äfvea här vid de djerfvaste ingreppen ägra få röster, men de äro svaga, utan all nenlig klang och förblifva oundersiödda. lela den öfriga massan är ett verktyg i ägra habila ränkmakares händer, som håler henne till kovungens disposition vid alla örefallande behof. Alldeles gratis sker det ock icke, och ett af de mest karakteristika dragen af den allmänna andans omynighet på denna tid är det sätt, hvarpå de ärskilda stånden, mot privilegier för sig ch de sina, ordentligt sälja hela folkets rihet. Det var med ståndsprivilegier som rustaf III 1789 köpte enväldet. Och Gustaf sjeli? Den bild, som den lugna ch från all ensidighet fria framställning. vilken hr Thams skildring ger oss, öfverenstämmer hvarken med de blinda beundrares eller partihatets. Han är ett snille, uttömligt rik på resurser, oförfärad ända il oförvägenhet, och i afgörande ögonblick öjande sig till en kraft af det mest impoerande slag; men han är med allt detta n af de hänsynslösaste statemän som nåonsin tid ledning för sinn politiska handngar antagit Macchiavellis läror. I detta fannnda: står han Av. ofte vänn: Af nina