Aftonbladet – 5 januari 1867, sida 3

ti het å sista storthinget, låtit höra sig från . norsk sida angående den skandinaviska fråI gan, så frestas man att antaga, att tanken Jom en närmare sammanslutning mellan de eltrenne folken har sina förfäktare egentligen tibland de 8. k. bildade klasserna, medan -I den egentliga allmogen ännu ej synes ha fått blick för det berättigade i denna sträf-I van. Huruvida det i verkligheten förhåller sig så, om det verkligen är det norska bondeståndet, som genom siva representanter, storthingsbönderna, talar i en så afgjordt ultrakonservativ ton, derom våga vi ej fälla någon dom, förnämligast derföre, latt norska representationen med sitt indirekta valsätt långtifrån kan göra anspråk 1 I på att vid hvarje tillfälle anses uttala kom I mittenternas mening och önskningar. Det I kan sålunda gerna vara möjligt att, i trots af böndernas starka antiskandinaviska yttranden I på storthinget, norska allmogen sjelf omfattar den skandinaviska tanken med mycken samkänsla. Vi torde måhända också våga yttra såsom vår individuella tro, att I det i sjelfva verket förhåller sig så, och att den uppgift, som är de norska skandinaverna förelagd, mindre består i att utrota I herrskande fördomar eller bekämpa direkt jantiskandinaviska tendenser, än att väcka folkets omedvetna sympati för de tvenne brödrafolken, undervisa allmogen om nödvändigheten af en närmare, ej blott ideel, utan äfven praktisk sammanslutning, med ett ord fortsäiva ett hvgga på den grundval, som redan är lagd. Det var oss derföre en stor tillfredsställelse att för någon tid sedan låsa ett par artiklar i Norges mest spridda blad, Almuevennen, hvilkas författare isynnerhet sökte framhålla, hurusom skandinavismen ej vore något nytt påfund af grubblande lärde eller ärelystna statsmän, utan en mycket gammal tanke, zom Nordens folk hyst långt innan den framträdde med kraf på erkännande i den internationella politiken. Det var oss så mycket mer kärkommet att taga kännedom om detta utlåtande, som det blad, hvari det förekom, nys3 förut med mycken ifver förkunnat den qvietistiska moralen, huruledes norrinännen endast borde betänka ein egen litenhet, beskedligt lägga händerna i kors och låta vår Herre sörja för landets frihet och oberoende. Det är de nämnda artiklarne som nu, . under anförda titel, utkommit i särskildt aftryck, och då vi tillåta oss att namngifva författaren, riksarkivarien M. Birkeland, så sker det såsom en ytterli1 gare rekommendation för detta intressanta, lilla arbete och i förhoppning om, att det måhända kunde bidraga att förskaffa den läsare äfven hos oss i Sverge, der författaren torde vara känd of åtskilliga, ej blott såsom varmhjertad skandinav, utan ock säsom en af Norges dugligaste yngre historieskrifvare. Afsigten med detta lilla arbete är, såsom förut nämnts, isynnerhet att upplysa allmogen om, att skandinavismen är en mycket gammal fråga, som den norske bonden framför alla andra fasthållit i långliga tider och för hvilken de Järda och kloka i landet först på sista tiden öppoat ögonen; att det blott är det nya och främmande namnet, som förvillar folket, medan saken sjelf är gammal och väl känd från de äldsta tider. Såsom bevis härpå anföras de många historiska exemplen ut Sverges och Norges häfder, att allmogen endast motvilligt gifvit efter för de herrskandes olycksaliga lust att rikta sig med land och gods på grannens bekostnad, ja till och med mången gång vägrat sin medverkan och i allsköns vänskaplighet slutit de så kallade ?bondefrederna?. Den norske bonden ville nog försvara sitt eget land, när svensken anföll det, men han ville ej gi in i svenskens land på fiendevis, och bönd-rna i de svenska gränsområdena voro lika sinnade. Unger det så kallade Kalmarkriget (1611— 1613) berättar sålunda en norrman, som skickats in i Sverge, att alla som han talade med önskade undgå angrepp från Norge; de ville förfara på samma sätt mo norrbaggarne, och det med sina bref och insegel bekräfta; men :skulle sig så tilldraga, att någon å deras sida det gjorde, skolle de så straffa det med stegel och hjul, så att man skulle bli tillfreds med dem. Detsamma väntade de af norrbaggarne, och sade någon bland de svenske, att de intet annat hade med norrbaggarne att göra, än hvad godt är; men hade konungarne något sinsemellan, då må de derom förlikas dernere hos dem sjelfva. Ett annat märkligt exempel ha vi i ett bref från norske ståthållaren Hannibal Schested, skrifvet under hans fätttåg i Sverge 1645. Tilstanden hos den gemene Mand?, skrifver han, ?heroppe i Norge er ligesom i Sverige, at Ingen vil gaa over den Andens Grendse til nogen Offension, hvilket jeg nu endelig er bleven var med mere, som intet duer at skrive; tbi endog at Alting gaar os efter nske i Sverige, og jeg selv vil have nogle if Almuen med mig at styrke det ringe Antal Soldater vi have, da ere de, langt för de komme till Grendserne, ganske forlöbne, uanseet de blive med Hat udi Haand for Guds Skyld og Hans Moajestets og deres egen Velstand paa det Höjeste formanede at ville alene gaa til Greendserne at igge paa Vagt, udimidlertid jeg forretter mit Anslag mod Göteborg, hvortil de ganske rebelliöse have raabt og svaret, aldrig wt ville offendere Sverige; thi Sveriges Trander sögte dem intet, og naar de, besyndte at röre ved Sverige, saa vidste de rel, at det var till deres egen Ulykke, og ler nogle af de bedste Mend formanade lem til Stilhed og at ville gaa saavidt som Statholderen selv begjscreder haver de sögt it slaa dennem ned, saa de med Nöd salrerede sig under Bönderne.? Häraf inser man hvarför förf. kallat sin kildring ?den gode gamle Bondepolitik?, ch när man vet hur konservativt det norka folket i botten är, hur segt det hänger ast vid gamla fördomar, men också vid det sanning goda pomla?, så måste man eränna, att en skildring, sådan förf. gifver f det fordna förhållandet mellan den svenka och norska allmogen, bör vara i hög So sa RK Ia RR 0 KR me rel MH rs DM ss DM DM AG AM me mm os mv mh m XDA ARM AD — pr M — Ih I mr Dm 3 — D 9 D