Aftonbladet – 5 januari 1867, sida 2

sig i en så hastig förändring af sitt öde; men till slut begrep det kära barnet att hennes sällhet är oskiljaktig från min.? Allt var nu klart för mig. Thråse hade ej haft sin frihet, hon hade gifvit efter för modreas enträgenhet, hon hade uppoffrat sig för henne. Jag var lika mycket intagen af harm som af smärta, och jag kan ej säga hvilket som skakade mig mest, mina förhoppningars ödeläggelse eller den öppenhjertiga och vidunderliga egoism som här biktat sig för mig. ?Mottag mina lyckönskningar, min fru?, sade jag i det jag steg upp, och var öfVg att den lycka som händt er, rör mig sju are än ni kan ana. led dessa ord gick jag åt dörren. Huru !? utropade hon, ni skänker oss ej då den här dagen? Har ni så brådtom? Theråse är i staden med Marthe; de komma snart tillbaka — stanna då !? Nej, min fru, jag kan ej?, svarade jag. Då jag fick underrättelsen om er återkomst stod jag i begrepp att begifva mig af på en resa som kommer att hålla mig borta från orten under någon tid. Ursäkta att jag lemnar er så snart.? Hennes berusning var så stor, att hon ingenting gissat. Hon hade hvarken märkt förändriogen i mina drag eller min bleka or eller min oroliga hållning; och mitt astiga aflägsnande och farväl förvånade henne lika litet. ?Jag räknar på?, sade hon, att ni kommer tillbaka till min dotters bröllop.? Jag bugade mig utan att svara och gick ut. Hvilken återfärd på samma väg den jag några timmar gått så förtröstansfull, så ung, så lycklig! Vrede och förtviflan, alla, de våldsamma känslor och tankar, som för