Aftonbladet – 4 januari 1867, sida 2

ville taga slut. En sådan bukett! den hade kunnat tjena som motstycke till Penelopes tapisseri. Allt eftersom jag tillökte den på den ena sidan, lät jag den falla sönder på den andra, och midt uti dessa barnsligheter, hvilka gåfvo mig samma fördelar som en lång a märkte de icke att himlen blifvit allceles klar. På en gång skickade den nedgående solen in i ateliern en stark eldstråle; det blef signalen till ett hastigt uppbrott. — Adjö, herr Paul! vi träffas vid nästa oväder! Och för att ingenting skulle fattas i denna dags lycka, blef det i afskedsstunden fråga om er, ja om er, herr öfverste. De hade stannat framför ertporträtt. Det är min gudfar, det är en hjelte från Afrika, sade jag med stolthet. Hjelte eller ejX, svarade Marthe, Xså om porträttet är likt, bör er gudfar vara en bra karl. Och man måste vara lycklig då man har honom till vänt, tillade fröken de la Vareone. cOch så begåfvo de sig af som två fåglar, hvilka på samma gång tega till flygten. Jag hade låtit spänna för min vagn och hjelpte dem stiga upp deri. De reste, jag följde dem med ögonen, och de voro redan långt borta, då jag ännu mellan träden såg deras hviftande näsdukar. aNågra veckor sednare var jag en trägen, välkänd gäst vid Granges. Theråses mor hade skrifvit och tackat mig. Hon uttryckte på samma gång en önskan att se och lära känna mig, och jag lät ej bedja mig två gånger. Jag blef väl mottasen, jag misshagade henne ej; och efter ett par besök var jag hemmastadd på stället. Madame de la Varenne var enka. Gift helt ung med en adelsman från orten, bade hon under några år fört en ganska stor stat i Paris. Efter mr de la Varennes frånfälle, då deras förmögenhet befanns tumligen medtagen genom det öfverdådiga lefnadssätt de fört, hade bon dragit sig undan stora verlden, der hon väckt ganska mycket uppseende. Hon hade lätt kunnat få gifta om sig; men den erfarenheten hon gjort hade stålsatt henne mot frestelsen af ett andra försök. Detta var hvad som berättades omkring mig. Hon lefde i välstånd på sin lilla egendom, som hon aldrig lemnade förrän mot slutet af hösten, då Bon feste för att tillbringa de kallaste vinter