Aftonbladet – 3 januari 1867, sida 3

NN inom mindre än en timma, var just färdigt att sänka sig öfver dalen. Regnet föll redan i stora droppar då jag tyckte mig höra liksom vingslagen af några förskräckta dufvor som sökte skydd på trappstegen till min port. Det var de, det var de båda vännerna. Förda af slumpen under pros menaden eller snarare vägledda af en barmhertig tanke, ty, deras befjent bar en packe gamla kläder under armen, hade de aflägsnat sig från Granges, kommit in på mitt område, och öfverraskade af haglet på öppna fältet, kommo de nu att med eller mot sin vilja söka en tillflykt vid Aubiers. Ni tror väl ej att jag lät dem stanna utanför porten? Försök att föreställa er hvad jag kän. de då jag fick gp A hos mig dessa båda förtjusande flickor, den ena i h la glansen af sin blonda skönhet, den andra spenslig, väl liten, men med ett blygt och vekt behag. De voro precist lika klädda, en grå foulardklädning, draperad öfver en blå underklädning af samma slags tyg, en E ilthatt, prydd med en blå plym; denna likhet i drägter gaf, jag vet ej hvad för behag åt dem båda. Jag hade ej svårt att göra dem hemmastadda; de egde båda den oskuldens hela frimodighet, som in; enting besvärar, och Marthe de Champlieu förenale dermed det lifliga, glada lynne, som. inner sig i allt. Ehuru två eller tre år yngre än hon; hade fröken de la Varenne i sitt väsende någonting mera lugnt och tillvakadraget, vare sig att det hörde till hentes karakter, eller att dödens flägt hade sjort henne allvarsam förrän tiden dertill commit: Hon var helt blek och frusen aå on kom. Jag hade gjort eld af torrs, vinankor; jag hade förmått henne att sätta sig rid spisen, och jag kunde ej taga mina ögon rån detta barn, som jag sednast såg midt bland tillredelseraa för den annalkande sita-stunden, och som nu var här under mitt ak, lefvande och återuppstånden. (Forts.