Aftonbladet – 29 december 1866, sida 3

nel tillskrifva detta grymma äfventyr en ödets nyck, som roade sig med att byta om offer; men hon visste nog hvem det var, som gjort den unge mannens öde, och hvarföre Lesveven hade velat dö. Hon lade sakta markisens hufvud på en kudde och började gå omkring i rummet. En enda tanke ppsteg nu för hennes inbillning ; ett yttersta beslut uppgjordes och växte till i hennes hufvud och hennes själ: tt lemna detta dysira slott, att lemnsa det ör alltid, icke vä Martels blessyr hade olifvit läkt, icke inom ex wängd, icke dasen derpå, uten semmu afton. Manades 100 ej af allt att rycsa markisen ifrån lessa ställen, der slärig för honom förstån. lets ljus komme it lysa rent och klart? lade hon icke fö dom svurit hämnd åt lessa gamla muri:, dessa stolta salar, dessa ståtliga och väc gaticrier, som talade om let förflutna, som ved bundra röster uppepaåe den olycks-liva historien? Det barn, om hon bar uncer sitt hjerta, och som 100 sedan några dugar redan kände der öra sig, skulle det väl se dagen i denna mörka boning. Hon vände sig emot marisen, och lutade sitt ansigte emot hans. Hör du mig?? frågade hon honom. ?Min mor är död?, sade han, ?vöd af sorg öfver mig. Jag hade aldrig varit en 30d son.? ?Aflägena för ett ögonblick denna sorgiga hågkomst, återtog Violante. Hör på mig, Martel; du mäste det.? ?Hvem har förbundit min blessyr?? utropade han i det han åter öppnade ögonen. Hvarföre I ar man ej låtit resten af min salenskap förrinna?? ?Jitt vansinne låg aldrig i ditt blod?, efbröt Violante med fast röst. Det ligger