Aftonbladet – 29 december 1866, sida 3

— En vandrande badanstalt. I Dagbladets krönika i dageas nummer läser man: Om en person, som ej har badrum i sin bostad, man må nu vara förmögen eller icke, behöfver ett bad i hemmet, kan detta, äfven efter vattenledningens införande, icke gå för sig utan mycket besvär. Och denna olägenhet kan icke afhjelpas af de offentliga badinrättningarne, vore de äfven aldrig så många, nemligen så länge de blott gifva bad på stället. Hurn tillgår det i andra stora städer, t. ex. i Paris? Jag behöfver ett varmt bad, men vill icke gå ut, jag kan icke gå ut, jag är opasslig, och läkaren har ordinerat ett bad. Ingenting lättare att fåt Jag skickar bud till närmaste badanstalt. Man kan vara säker på, att vägen dit icke är särdeles lång, äfven om man skulle bo i de af. lägsnaste qvarter af staden. Mitt bud reqvirerar ett varmt bad, att levereras den och den timmen i det och det huset, så och så många trappor upp. På utsatt klockslag stannar framför min port ett litet behändigt fordon, förspändt med en häst. Det är en mycket lätt vagn med en vattentunna, ett badkar, två, om så reqvireras, ett par hinkar och ett ok. Körsvennen hoppar ned från den lilla kuskbocken, svänger badkaret på ryggen och sträfvar upp till fjerde, femte eller sjette våningen. Det är ett par minuters arbete för den vid slikt uppåtsträfvande vane mannen. Derefter beger han sig åter ned på gatan, rycker tappen ur tunnan och fyller sina hinkar, hvarefter det åter bär uppför, och så fortfares tilldess karet der uppe är fyldt. Jag tager mitt bad så länge jag vill. Om några timmar infinner sig badmannen åter och hemtar karet samt får sin BURMAS rk TERRARIET BETT BAMIIL IGT BIM