Aftonbladet – 29 december 1866, sida 2

förr att ådagaläggn rättvisa mot andra nationer. Snarare öfverträffa de sig sjelfva i förakt mot andra, i det att de efter slaget vid Königgrätz antaga, att de genom Preussens bistånd kunna genomdrifva allting och endast behölva taga hänsyn till sina egna önskningar. Annexionskomitens ordförande Kannegiesser yttrade, att det förekom honom rentaf otänkbart att preussiska regeringen i nuvarande ögonblick skulle kunna låta Dybböl och Als, som äro militära positioner, Flensborg och Aabenraa, dessa gamla förposter för tysk rätt och kultur, för att ej tala om Haderslev, centralpunkten för tysk kultur i Nordslesvig, indragasien omröstning, hvilkens slutliga utgång mås hända kunde blifva deras skilsmessa från Tyskland. Och Twesten yttrade, att han ansåge det för en stor olycka, att sjelfbestämningsrät en tillämpas i Slesvig, samt yrkade att regeringen åtminstone måtte sörja för, att ingen plats uppoffras, hvilken visat sig vara en fästning och förpost för tysk kultur. Protester hördes visserligen mot regerinens och majoritetens uppfattning, men om anmarks och danska folkets rätt var aldrig fråga; af den känsla, som så lätt kan uppstå hos den starke, när han ej saknar all högsinthet, röntes intet spår. Bismarck bad kammaren ursäkta, att han uttalade sig vidlyftigare än han plägade, men inlät sig ej på de bestämda protesterna mot, att de danska städerna i Nordslesvig komme att deltaga i omröstningen. andra sidan bekräftar debatten, att Frankrike alldeles otvetydigt och bestämdt gjort nationalitetsprincipen till grundval för sin utrikespolitik. Om Preussen också hade gått in på alla öfriga under fransk bemedling uppställda vilkor, men vägrat att samtycka tilk omröstning i Slesvig, skulle det nödgats fortsätta kriget. När man betänker, hvilket obetydligt föremål Nordslesvig är i materiel mening, och hur ringa inflytelse på Preussens ställning såsom europeisk makt det kan ha, om Nordslesvig äterförenas med Danmark eller ej, har man i Frankrikes bestämda uppträdande vid denna tidpunkt, då det önskade att ej bli inveckladti krig. ett afgörande vittnesbörd om, att det ej vill lida något fredsslut, som kränker nationalitetsprincipen. Men det är ej blott häruti, Frankrike och Preussen befinna sig i den skarpaste motsats till hvarandra. Nationalitetsprincipen är ej i och för sig tillräcklig att betrygga folkens rättigheter, såeom just Tysklands nyaste historia visat. Preussen har ej kränkt denna princip genom att bemäktiga sig Hannover, Hessen-Kassel, Nassau, Holstein och Sydslesvig, eller genom att göra Sachsen och andra tyska stater till vasallriken, men att det lika fullt öf.at våld mot dessa länder och provinser, derom vittnar det system, enligt hvilket de regeras. Hand i hand med nationalitetsprincipen går folkets sjelfbestämningsrätt, i kraft hvaraf hannoveranarne, holsteinarne och de öfriga helt eller halft eröfrade tyska stammarne ha anspråk på att sjelfva afgöra, om de vilja vara preussare eller om de önska se sitt förhållande till det gemensamma fäderneslandet ordnadt på annat sätt. Äfven denna sä har Preussen trampat under fötterna, i det att Bismarck och preussiska deputeradekammaren, i motsats mot denna rätt, starkt framhållit eröfringsrätten. Frankrike har förklarat att det i följd af nationalitetsprincipen kan komma i den ställningen, att det företager annexioner, men bifogar uttryckligen, att derom skulle bli fråga endast i det fall, att den resp. befolkningen sjelf önskade att införlifvas i franska kejsardömet, Frankrikes och Preussens politiska grundsatser komma säledes fullständigt i kollision med hvarandra. Detta har man länge haft skäl att antaga, trots de hokuspokus, Bismarck haft för sig med nationalitetsprincipen, när han för ögonblicket såg sin fördel deri. Dock har det näppeligen förr så klart framträdt, som under deputeradekammarens förhandlingar om Slesvigs och Holsteins inkorpo1ering.