Aftonbladet – 29 december 1866, sida 2

om att jernudden skulle gå honom rakt in i hjertat, och började omsorgsfullt skjuts undan gardinen; derpå tog han ett steg för att öka styrkan af det språng han ville taga... Violante lyfte upp ögonen, uppgaf ett högt rop, störtade fram till sin man och omslöt honom med sina armar... Kalla ej på bjipX, sade han; du höll mig i tid tillbaka; denna spets var ej så hvass som jag trodde. Såret är icke djupt. Blodet rinner, mumlade Violante. Låt blodet rinna, ropade Martel. Ser du icke att mitt onda går bort med denna röda flod? Det är mina fäders blod; det var det som gjorde, att galenskapen sjudade i mina ådror. cMartel! Martel!... Mitt sätt att tala oroar dig ännu. Frukta ingenting; mitt förnuft har nu återkommit, jag är herre deröfver... Huru lång tid har jag varit beröfvad detsamma? Huru länge har du gråtit öfver mig, Violante?4 Jag vet icke, sade Violante, Sknappt några dagar... Låt mig åtminstone förbinda denna blessyr, som gör mig ondt att se, och låt mig få stämma blodet. Det är blott en skråma. Se! blodet stanpar inom ett ögonblick. Jag vill återvända till detta fönster; träden der nere i trädvården skola säga mig hvad du ej vill säga mig, Dt är mer än en månad som jag vårit gulen, i fall de förlorat alla sina löf; och om de deremot fått nya löf... Men nej, ej! det är icke ett år... Du får ej gå till det der fönstret, sade Violante. Du sitter nu vid min sida. Finner du dig icke väl der?4 Jag har alltjemt varit i detta rum, är let icke så?4 frågade han? Det är här om du vaktade mig?5 Jag vaktade dig icke. Hvad har du för ankar? Jag var blott hos dig. Är jag icke lin hustru ?5 Jo, min hustru! utbrast Martel; den nodigaste, den ädlaste, den mest tillbedda f alla hustrur i verlden. Ack, hvad det r ljuft att se på dig med ögon, som verk