Aftonbladet – 28 december 1866, sida 3

8 I emellertid på dessa farvatten, under den tid 1 I då segelskutorna ensamma, besörjde trafiken , på Norrland, i -ett miserabelt skick, men -Ifyroch båkafgiften uttogs af dem ändå innan till och med någon fyr fanns nordli? I gare än Örskär. :Numera gick sådantejan 1 I sedan ångbåtarne tillkommit. Fyrar mäste i I byggas allt nordligare, slutligen skulle äfv ven fyrfartyg utläggas, allt under det de en I gång privilegierade ångfartygen voro ber friade från erläggande af fyroch båkafgift, tloch ändå anser artikelförfattaren inte tiden -ha varit inne, då äfven ånvgfartygen borde t deltaga i underhållet af fyrar och andra I säkerhetsanstalter ! II Andra förhållanden hafva sedan inträdt med de norrländska örterna. Flera af I desea hafva nu funnit uträkning vid att I med egna ångfartyg gr sin trafik på I hufvudstaden och vi våga tillsvidare tro att lingen af dessa — undantagande der öfverI spekulation eller afund tillkommit — föra Iså bitter klagan öfver dålig konjunktur. — Så är emellertid icke förhållandet med de puma bolagens fartyg, som besörja trafiken ngs hela kuster, certill orsaken får sökas 1i att de äro för många sedan deras tjenst på en del stillen blifvit öfverflödig. ) I sitt bekymmer öfver ångbåtsaktiernas I fall och i sin ifver att söka orsaken härtill Ider den alls icke finnes, villartikelförfattaren nästan beskylla regeringen för ett formligt utrotningsssystem mot ångbåtarne i de Ipå sednare åren utkomna kungörelser och förordningar rörande lotsoch fyrväsendet; I hvad man än vill förebrå den år 1862 utI komna dlotsförordningen, tillräkna vi den snarare såsom en förtjenst att den, hvad I rättigheter och skyldigheter vidkommer, i allmänhet ställer alla sjöferande lika, utan afseende på deras fortskaffningsmedel. Artikelförfattaren klagar äfven öfver att till och med ångfartyg, som aldrig ens komma i sigte af någon fyr, ändock miste erlägga fyroch båkafgift. Vi få då upplysa, att förbållandet är precist detsemma md de flesta af våra inomskärs seglande små skutor, hvilka dock, i likhet med ångfartygen, gerna begagna prickar, bojar och bäkmärken till rättelse vid seglingen, men äfven ganska ofta — allt i likhet med ångfartygen — det må nu vara med eller utan afsigt, förflytta och bortdraga prickar och bojar, och som allt måste avskaffas och ersättas af fyrväsendet. Bristen på tidsenliga fyrar och säkerhetsenstalter mångenstädes på våra vidsträckta och farliva kuster va. Jänge öfverklagad; den afgift som erlades af ejöfarten var otillräcklig för att hastigare komma till något bättre, knappt nog förslog den att underhälla i någorlunda skick det som fanns. Under de så kallade ?krigsåren? hade en bättre tid inträffat, en allmän välmåga, om ock mera synbar än verklig, hade inträd:, och den tillväxande allmänna sjöfarten fordrade ovilkorligen att vi, till dess större betryggande, i någon mån bjödo till ett följa med vår tid. För att möjliggöra detta, hvilken annan lämpligare utväg fanns väl, än höjande af den sedan äldre tider tillbaka bestämda, numera alltför låga fyroch -båkafgiften? och att sådant skulle komma i fröga borde nog kunnat anas af dem som mest ifrade för förbältradt fyrväsende. Att ångfartygen i lika, om ej i ännu högre grad halva stegrade fordringar på fyrar, bojar och märken, derpå hafva vi bevis i ofta återkommande petitioner, motioner vid riksdagarne, alltid understödda af inflytelserika ångfartygsegare; men att dertill påstå sig svårligen kunnat ana det man älven sjelf skulle få lof att lemna bidrag härtill, och dock gerna vill hålla till odo med att njuta frukterna af de förbättrade förhållandena, detta är sannerligen nästan — med förlof — nog oförsynt i en tid då vi böra hoppas att alla monopolier hafva sett sitt slut. Art K. M:t till Jindring i lotsarnes beitryckta ställning vid samma tid, eller 1858 fånn för godt att äfven höja förut gällande lotstaxor med 50 procent, dervid tycks artikelförfattaren ej ee hafva nögot att invända, men tillägger ?att just denna lotsning skulle betales då den hvarken begärdes eller behöfdes, det är oförtydbart: en skatt lagd på ångfartygen till lotsarnes förmån?. Af blind förkärlek för ångbätsintresset har artikelförfattaren här åter gjort sig skyldig till oförtydbar? förvrängning af rätta förhållandet. Ångfartygen hafva, livarken före eller efter sagde tid, mer än någon annan kusifarare, varit ålagda att! iaga lots eller erlägga lotspengear oftare än när lots begagnades. Ytterligare heter det att uti lotsförordningen f 1862 har men gifvit rubrik åt ångfärtygens skatt till lotsarne, den kallas infartspennirgar?, hvarefter återigen följer en förvänd framställning om sakförhållanden. I omnämnde af artikelförfattaren citerade lotsförordnings 3 : 2 mom. heter ju att fartyg, som ega och begagna sig af frihet från ekyldigheten att taga lots? ; med ella kusttarare är således förhållandet detsamma, och någon särskild skatt från ångferitygen kan i den föreskriften ingenstädes spåras. :Hvarifrån artikelförfattaren sedan tager sina uppgifter om anledningen till denna s. F. infartsafgift, om de äro egna eller andras ingifvelser kan vara likgiltigt, men verkliga förhållandet är, att redan från äldre tider, och ännu i 1827 års lotstörordning art. 1 : 2 fiones bestämdt att alla kustfarare, den tiden äfven befriade från skyldighet att tega lots när de ej åstundade, ändock vore ålagde att begagna lots vid all fart från 4 oo sjö till nästa lotsombyte?. Med den tilltagande ängbätstrafiken, och dä fordringarne på snabba resor tillväxte, funno de ångfartygens befälhafvare, hvilkas båtar hörde till oprivilegierade, detta åliggande i hög grad besvärligt för det uppehäll lotsens mottagande och afgång förorsakade, och flere försök gjordes att blifva qvitt den besvärande föreskriften: Då emellertid det ålåg lotsarne att uppassa ankommande fartyg på bestämdt aistånd till sjös, vare sig seglände eller ångbåt, och antalet lotsar vid platsen ä ven var bestämdt, kunde svårligen undantag göras för ångbåtarne, emedan Iotserve derigenom skulle tillika blifvit beröf vade en dem förut tillförsäkrad inkomst. Qålnnda näanstad elötlioen infartaafoiften