Aftonbladet – 22 december 1866, sida 2

lante kände för honom; han hade redan förr bort inse desta. Då han i förra månaden, hade träflat henne i alln vid stenkorset, för sista gången kanhända, hvarföre hade han icke sökt efter en orsak till hennes förtrytelse och hennes oro? Han hade frågat henne: ?Hvad fruktar ni väl af mig?? Alti? hade hon svarat. O, hvilket hårdt ord! men han begrep det nu. Violante fruktade verkligen allt af honom, emedan han, utan att vilja det, utsådde i sin väg frön till ökadt vansinne. Han återvände till den halföppnade ör. ren. Han var nära att qväfvas. Hvilken natt! Icke en ljusglimt på himlen. De svarta molnen, jagade af tidvattnet, som på afstånd steg längst ned på floden, irrade fulla af regn öfver ekskogen: vinden tog till, stora vattendroppar piskade redan på taken ibyn och blandade sig likasom tårar i denna eviga suckan. Stående i kojans dörr, låtande det strida regnet nedfalla på sin panna, känslolös för allt, tänkte Lesneven ännu; han fråade sig om Violante trodde på legenden. ej, hon trodde icke deruppå; dertill var hennes själ för rättsinnig, hennes förstånd ör klart. Nej, hon antog ej denna barnsliga och dystra roman, hon underkastede sig blott densamma i det hon tyst Ppxotesterade deremot. Namnet Lesneven skrämde henne icke; hon såg ej, liksom alla de oförnuftiga, som omgåfvo henne, i bonom ett ödets budbärare; hon såg endast en olycklig, som led för hennes skull. Kanhända skulle hon till och med ha förlåtit. honom hans blinda passion, såframt ej legenden varit, och när den unga qvinnan hade we. lat visa honom något medlidande, så sade den förhatliga legenden sitt ord och Violante var nödsakad att hata honom, (Forts.)