Aftonbladet – 22 december 1866, sida 2

ty han fick vara ensam, skratta åt den fruktan, som han, eländig, öfvergifven, blottad på all förmögenhet, all makt, allt inflytande här i verlden, bade ingifvit denne förnäme, denne rike Croix-de-Vie blott genom uttalandet af sitt namn. Och han kastade sig ned på en stol och utropade: Skulle jag väl någonsin kunnat ana, att jag för honom varit ödets man!4 Och han skrattade. Hans munterhet var likväl konvulsivisk; men han märkte icke detta. Han ansåg den hjertlig och naturlig. Ar jag väl en afkomling af denne Lesneven, som gjort den der Martel I olycklig?24 sade han helt högt. Då är jag af gammal familj; advokaten intygar det, och han förstår sig på dylika saker. Plötsligen erinrade han sig en sak. Hade icke hans far fordom sagt honom, atten af deras förfäder i förra århundradet hade tillbringat tjugo år i ett statefängelse och der dött? Och detta var väl den fordne Lesneven, intet tvifvel derom. Denne statsfånge, det var ban; frestaren, den Vendåeske markisens läromästare i utsväfningar i förderfvets stora hufvudstad, i Paris, på regentens tid; det var han. Arme herr Croix je-Vie! beklagansvärde ädling. Sannt är, att hvarken den gamle Marius Lesneven eller hans son brytt sig om att taga reda på de brott, som fört deras stamfar till detta förfärliga fängelse. Nåväl! det var de brott, som Martel I:s djerfve stallbroder begått i sällskap med denne markis, hvars figur var så dyster. Och för dessa brott pliktade ännu den femte afkomlingen af Martel I. Lesneven tänkte häruppå. Vedergällningslagen utsträckte sig kanhända ända till honom sjelf. Detta var då orsaken hvarföre han var olycklig, hvarföre han var fattig. Äfven