märksamhet, Lesneven med hela sin själ. Värdinnan lemnade sin plats under spiselskärmen; detta var för byfolket ett tecken till uppbrott. Lesneven rörde sig ej ur fläcken. Med armbågarne stödda på det bord, der man uppdukat hans qvällsvard, med pannan lutad emot händerna, hvälfde han inom sig så sällstmma tankar, att han understundom tviflade på huruvida icke äfven han skulle bli tokig. Den gamla värdinnan närmade sig. Ni gömmer er qvällsvard4, sade hon till honom. Då hon ej erhöll något svar, såg hon på sin son, hvilken höjde på axlarne med en min af dåligt lynne och medlidande; derpå gingo, båda två in i rummet bredvid. Det gemensamma rummet, der Lesneven tycktes vilja tillbringa denna natt, var endast upplyst af det rökiga skenet från en lampa, hvari en grof hampolja brann; spiselden var utbrunnen. Lesneven lyfte upp hufvädet och såg sig ensam i enna eländiga boning. Han steg upp. Han tänkte på allt hvad han nyligen läst på Bochardiere, i advokatens manuskript. Nu visste han hvarföre markisen af Croix-deVie hade gripit en bössa för att dermed träffa. honom, den dagen då gården stor mades, hvarföre denne arme ädling dånat, hvarföre han förlorat sina sinnens bruk då han fick höra hans namn. Det var derföre att detta namn tillhörde den man, som förledt hans stamfar till brott, för hvilka decs: slägt fick plikta ännu efter sex manså!drar och balftannat århundrade. Detta namn var: alltså olycksbringande. Och Lesneven bör-. jade skratta öfver hela denna väfnadaf vidskepelse, lättrogenhet, svaghet, öfver en sådan enfald i förening med en så stor hög. modsförvillelse, som vållat fem tappra och starka mäns död. Han kunde nu fritt skratta,