Aftonbladet – 19 december 1866, sida 2

tränga till den del af slottet, som bebodde: af henne, hvilken han sedan en månad ej lyckats 1å återse. Hen visste, att den unga markisinnans våning var belägen i venstra flygeln. Det var der som Violante sedan en mänad bad, vakade, gret vid sidan af denne man, hvilken hon nog blindt älskat för att smickra sig med att kunna bota honom. Det var au förbi med denna stolta illusion! Den hvita, blonda feen hade ej i trots af sitt magiska välde hvarken förmått besvärja elier besegra det hemlighetsfulla onda, som hemsökte denna lefvande ruin från ett annat tidehvarf ; den siste af Croix-de-Vie-slägten var vansinnig, verkligt vansinnig liksom sina fäder. Och Violante, som hade egnat sig först åt hans räddning, sedermera åt hans vård, förblef jemte honom innesluten i denna graf; bekämpande utan uppehåll denna rasande yrsel; men den desej räckasevigt; aker väl in a kort pn : från bliva betriad. Lesneven, fastbållaude denna tanke såsom en fackla, upplysande hans väg, vandra ner i slottsgrafven på de med jord betäckta högar af gräs eller vide, hvilka höjde sig öfver det gyttjiga vattnet. Han hoppade sälunda från holme till holme, och var nära btt binna foten af muren, der vattnet flöt djupare rundtomkring honom, då han plötsligt uppgaf ett rop af förundran; ban hads sett likasom ett blixtrande af stäl under vattnet; han lutade sig ner: der låg en värja, ytterligare en bössa, hvars pipa glänste, meh hvars kolf hade försvunnit i dyn. Man hade kunnat ta det för en gammal chouans hela krigsrustning, fordom drunknad i dessa grafvar. (Forts.)