Aftonbladet – 19 december 1866, sida 2

NAR R ARR nn upp hufvyndet; hans ögon irrade ett ögonblick i dimmans och himmelens töcken; derpå sänkte de sig ned till Violantes hand, som hvilade på hans arm. — ?Se der mina feelika fingrar!? sade han. — Detta var den sista glimten af hans förstånd. Man hade nu hunnit fram till stora slottsporten. På en gång kastade han sig baklänges. — ?Ser du dem!? skrek han, Hde äro der, jag känner igen dem alla, de vänta mig: Martel I med värjan i kroppen. Martel II med krossadt hufvud, den tredje, hvilken drack gift. De kalla mig: Jag går icke in!? Croix-de-Vie!? sade Chesnel, ?se då bredvid er markisinnan Violante, åt hvilken ni ger döden.? Martel suckade doft. — ?Ja, ja, sade ban, i det han böjde ned hufvudet, ?hon darrar, hon fryser, vi måste gå in.? Några tjenare stodo i dörrarne vid flygel. ETEN De: sågo markisensgåtörbiy ättöljd af sin hustra och Ohesnel, och stödjande sig på båda två. Icke ett rop lät böra sig under detta första ögonblick af öfverraskning och förskräckelse. De flesta bland folket på Croix-de-Vie voro ej längre unga; flere hade känt Martel V; ingen af dem lät undfalla sig ens en åtbörd, men ingen hyste något tvifvel öfv-r hvad han såg. En dödstystnad utbredde sig öfver gården och huset; alla hade på en gång samma tanke, att slottet och godset ej längre hade någon herre, samt att Croix-de-Vieslägtens slut var inne. Han är den siste, sade de, Abb Gourio kom ut ifrån kapellet. Vid åsynen af dessa tre personer som nalkades, Violantes drypande kläder, Chesnels dystra min, Martel stapplande och med obetäckt