Aftonbladet – 18 december 1866, sida 3

BROla BOIUKA Namn 58 CEP två SaDKET.: I. CA. Cathrina, Mårten, Knut (Canutus) o. s. v.? Vore det ej mycket bättre, att man i stället för dessa och många andra namn, som numera sakna allt intresse, insatte namnen på personer, som hade någon framstående plats i fäderneslandets historia? Eller ännu hellre sådana, som tillhöra verldshistorien? C. G. N. Remitteras till K. Vetenskapsakademien och andra vederbörande. Äetsoededtnt— Bältegångsoch Polissaker. Två vittnen eller de båda Jonssönerna. I lördags förevar åter ransakning angående ål. Vid pårop deraf inställde detta invecklade mål. sig på fri fot vistahde snickarmästaren Pettersson, åtföljd af sitt vittne, rättaren C.J. A. Jonsson vid Ubby qvarnar, och å motsidan tillstädeskommo f. landtbrukaren Lundqvist, åtföljd af sitt rättegångsbiträde notarien Synnerberg samt viitnet N. F. Jonsson. Pettersson bestred Synnerberg rättigheten att fortfarande uppträda såsom Lundqvists rättegångsbiträde, enär Synnerberg blifvit af Petterssoninstämd till rådhusrätten. Domstolen ansåg denna omständighet emellertid ej utgöra hinder för I nerberg att i nämnda egenskap fortfarande biträda Lundqvist. Sedan protokollerna från föregående rättegångsdag blifvit justerade, följde ett förhör, som räckte flera timmar. Utrymmet medgifver icke att lemna någon fullständig redogörelse derför, utan in skränka vi oss att refera det vigtigaste, som derunder förekom. At Synnerberg företeddes till en början en skrift, hvilken inlemnats till konungens befallningshafvande den 20 April 1864 af ar rendatorn vid Erstavik, Anders Nilsson. Me ningen med denna skrifts företeende inför domolen var att beslå Pettersson med osannfäriga uppgifter. Pettersson har nemligen förut uppgifvit, att anledningen till att vittnet C. J. A. Jonsson kommit att bevittna de dokumenter, hvilka ligga till grund för hela den nu på gäende rättegången, varit den, att Jonsson den 19 April 1864 kommit upp till Pettersson, skickad från förbemälde Anders Nilsson, med begä ran att Pettersson skulle skrifva ut en förklaring åt denne till konungens befallningshafvande. Såvidt af Petterssons föregående uppgifter kunnat s!ntas, skulle Pettersson egenhändigt ttskrifvit nämnda förklaring. Den nu i orginal företedda handlingen var dock icke skrifven med Petters ms stil, utan af en annan person samt daterad stavik och undertecknad med Anders Nilssons amn. Hörd öfver denna omständighet, sade Pettersson sig igenkänna skriften, men uppgaf nu, att han ej egenhändigt skrifvit densamma. Konceptet hade uppsatts af honom, men renskrifvits af en person vid namn Lundin, som plägade bi-! träda Pettersson med skritning och vid ifrågavarande tillfälle bändelsevis kommit hem till Pettersson. Detta hade skett under det att C. J. A. Jonsson en stund varit utgången i staden. medan han väntat på att förklaringen skulle bli rdig. Tillfrågad, hvarest nämnde Lundin nu fanns (Nilsson sjelf är död, så att han ej kan lemna någon upptysning i saken), uppgaf Pet-l. tersson, att Lundin, såvidt han kände, på sedvare tiden blifvit intagen på någon arbetsinrätt-. ning, hvarest han dött. Vittnet N. F. Jonsson trodde sig emellertid känna, att den af Pettersson omnämnda Lundin ännu lefde. Han sade sig vara bekant med en skrifvare med detta namn, hvilken bott vid Norra Tullportsgatan, och försäkrade, då han fick se stilen i förklaringen, att handlingen ej var ut-l: skrifven af Lundin. Denna anmärkning bemöttes af Pettersson med det svar, att flere personer kunde finnas med namnet Lundin. Någon upplysning vanns således icke genom det nu förevisade dokumentet, hvilket tvärtom endast bidrog att ännu mer inkrångla denna förut tillräckligt mörka och invecklade sak. Mot vittnet C. J. A. Jonsson förekom vid detta tillfälle åtskilliga omständigheter, som bidraga att minska tilliten till hans förut rediga och, såsom det åtminstone förefallit, trovärdiga utsago. Nämnde Jonsson har förut bestämdt uppgifvit, att han hvarken kunde skrifva eller läsa skrifvet. Tillspord om han vidblef denna uppgift. rättade han nu detta påstående derhän, att han visserligen påtat och skrifvit något år 1859, under der den tid han tjenade vid Gardet, men detta hade varit högst obetyligt. Tillfrågad om han konde läsa skrifvet, medgaf han nu äfven, att han kunde läsa lilla alfabetet, med undantag af några bokstäfver, men att han deremot ej kunde läsa stora alfabetet. Hans förklaringar i detta fall voro sväfvande, och de blefvo ännu tvetydigare, då fyra af Lundqvist åberopade vittnen, sergeanten Bergdahl samt trenne konstaplar vid artilleriet företrädde och intygade, att de sett Jonsson, under det han var anställd vid artilleriet, skrifva till och med bref till en flicka, med hvilken han sedermera gift sig. Ett af vittnena upplyste, att det sista brefvet, som Jonsson skrifvit till henne, hade skett år 1862. Vittnena uppgåfvo derjemte, att Jonsson visserligen skrifvit dåligt, men de hade dock kunnat läsa hvad han plottrat. Jonsson syntes hafva svårt att förklara denna motsägelse i sitt vittnesmål. och förmenade fortfarande, att han, ehuru han gjort åtskilliga försök :att skrifva och påta, såsom han kallade det, dock ej ansett sig afgifva någon sanningslös uppgift, då han sagt sig icke vara ekrifkunig eller kunna läsa skrifvet. För öfrigt hördes snickaremästaren Gelin upplysningsvis, men han kunde ej känna igen hvilken af de båda Jonssönerna det varit som bevittnat den mellau honom och Lagerqvist den 19 April 1864 hos Pettersson uppgjorda köpeafhand-: lingen. Han tyckte dock, då han erinrade sig storlek och växt, att den Jonsson, som bevittnat :; handlingarne, mera var lik Lundqvists än Petterssons vittne. Slutligen upplästes den förut omnämnda, af Pettersson mot Synnerberg uttagna stämning, hvarigenom den förre sökte få den sednare tilll: indragen part i målet. Stämninger? innehöll åtskilliga äreröriga beskyllningar mot S., för hvilka denne förbehöll sig rätt att rekonventionsvis yrka ansvar å P. Målet uppsköts härefter till den 5 Januari, till hvilken dag parterna skulle sig inställa, Pettersson vid hemtningsgsäfventyr och Lundqvist vid 20 rdrs vite, och skulle båda Jonssönerna då äfven tillstädeskomma, försedda med betyg från vederbörande själasörjare, att de blifvit undervisade om edens vigt och vådan af mened, och ålades hvardera parten att tillställa sitt vittne det härför nödiga protokollsutdrag. — På rådhusrättens tredje afdelning fortsattes i går ransakningen med f. kyparen Svensson, anklagad af källarmästaren Berg att under expositionstiden i den af hr Berg åt Svensson anförtrodda buffeten i industripalatset hafva tagit för höga priser, hvarigenom han uppskörtat allmänr.heten, med vatten utspädt alla dricksvaror. såväl spirituosa som viner och safter m. m. Under rättegången, som en längre tid pågått vid rådhusrätten, har genom åtskilliga vittnen blifvit upplyst, att Svensson gjort sig skyldig till hvad som i stämningen lagts honom till last. Denne, häröfver hörd. har icke kunnat förneka riktigheten af angifvelsen, men påstår, att utspädningen af varorna och den höga taxeringen haft sin grund deri, att han fruktat att komma på balans, emedan hr Berg tagit bra betaldt för varorna, hvilka dessutom stundom skulle varit undermåliga. Allmänna åklagaren yrkade å Svensson det strängaste ansvar lag stadgar, hvarefter mälet af parterna öfverlemnades till domstolens pröfning. Utslag kommer att afkunnas den 7 nästkommande Januari, till hvilken dag Svenson ålades iakttaga inställelse vid 10 rår vite. — En mamsell. Lösaktiga qvinspersonen Hildegard Josefina Öhman, hemma i Waxholm och dit fyra särskilda gånger återskickad, stod i dag ånyo inför polisens skrank för utestrykande om nätterna. Det förordnades att hon skulle till landshöfdingeembetet -öfverlemnas för att med fångskjuts hemsändas. Då framträdde hennes fordna värdinna, hvilken, såsom det upplystes, hade tagit af Öhman 2 rår för rummet och 1 rdr för en kappa, den hon lånt henne, allt för dag räknadt, och fordrade åter kappan äfvensom krinolinen; och en annan mamsell, som samtidigt med Öhman bott hos samma värdinna, begärde att få igen allt det öfriga Öhman hade på sig och hvilket hon af henne till nyttjande bekommit. Mamsell Öhman, en liten varelse med näpet utseende, grät bitterligen vid tanken på att i paradisisk drägt bli på fåvgkärran hemförd, särdeles denna årstid; men den stackars menniskan blef något lugnad, då polismästaren förordnade att hon skulle få behålla på sig långodset, och hänvisade de båda andra damerna att-stämma till vederbörlig domstol. — En tjufpojke. Fjortonårige gossen Gustaf Conrad Nilsson, som för sina många tjufstreck blifvit intagen på Södra arbetshuset, har i söndags afton medelst fickstöld åtkommit en port