Aftonbladet – 18 december 1866, sida 2

soda mening, man hyser om densamma, dr Stjernström, som dock ej i egentlig mening tillhör denna scen, ger van Bucks roll ned mycken godlynthet och liflighet; men hans sätt att framsäga syncs Oss stundom ida af mangr. Hr Fredriksson — Valentina ir elegant. som al.tid samt återger utmärkt len ötvergång i karakteren, under hvilken passionen för Cecile vaknar. I sistnämnda roll har fröken Tengraark debuterat och med ramgång, synes det oss. Visserligen rör hon sig ännu ej med full ledighet, något som ej heller kan begäras af nybegynnaren; men hennes spel vitnar om goda studier och bär framförallt denna prägel af naturoch okonstlad uppfattning, som ej nog kunna anbefallas hos hvarje skådespelare. I den svära scenen i tr. dje akten göra sig dessa egenskaper isynnerhet gällande; och just Jetta samt den frihet från sentimentalitet? fröken Tenom: der utvecklar, förlänaT hennes spel en illusorisk friskhet och sanng. ÅAfven fru Almlöf och hr Norrby öra sitt till för det helas framgång, som dock ej varit så afgjord, som man på grund af stycket och dess framställning kunnat änta, En liten bagatell kallad Ur askan i elden, som i går gafs första gången, furtjenar endast omnämnas för det goda utförandet; ty stycket sjelft tillhörde hvardagligheternas stora kluss. Isynnerhet utmärkte sig fru Almlöf som en g-mmoal moraliserande fröken de Sensge. Fsån Musset till Sardou är ett stort steg — i tid och utveckling. Or den förre kan as i viss mån tillhöra den efterromantiskolan, så är den sednare en så mycket gjordare realist. Denna riktning har hos honom sillen framträdt så bestämdt och nseqvent som i bans sednast hos oss gifna c Våra hyggliga landibor, hvilket tillika eger den märkvärdigheten att vara det mest genomarbetade och omsorgsfullast anlagda af alla författerens hittills kärda arbeten. Omvexling i motiv är just ej Sardous starka sida; här liksom i Nos intimes, liksom i Familjen Benoiton utgör ett förment eiler tillämnadt äktenskapsbrott sjelfva kärnan af handlingen, kring hvilken det komiska stoftet mer som bisak grupperats. Sanningen fordrar dock det erkännandet, att säväl hufvudhandlingen här har större samfnanhang och utvecklats med vida mer lalang, sm att de komiska figurerna och scenerna bättre inarbetats i det hela, än annars brugar vara fallet hos Serou. Eu redogörelse den vidlyitiga intrigen skulle föra oss långt. Nog af, den rör sig kring ett rhållande mellan en baronessa Villepreaux och en ung advokat Henri Morrison, hvilket, ehuru ej egentligen brottsligt, är på väg att störta båda; men slutligen blir allt uppdagadt, och ett giftermål aflöser de hotande konflikterna, Handlingen påminner i viss grad om de moderna engelska brottmälsromanerna, men är, oaktadt sin nägot krassa natursanning och sin brist på högre lyftning, särdeles spännande och underhållarde, åtminstone för ögonblicket, och innan en värmare granskning hinner visa oss ohållbarheten hos en del af de förutsättningar, på hvilken den är byggd. Det uppgifna temat, ?nos bons villageois, är egentligen behandladt blott som underlag och utgängspunkt för handlingen, men icke desswindre aska skickligt inflätadt i dennu och i sig jelft erbjudande rikt komiskt stoff. Det gär ut på att uppvisa, hurudana ?vära hyggtiga landtbor? i sjelfva verket äro. med hela inskränkthetens ilska fö vudstadsbon, om han råkoet komma i kollion med dem, och hur de på allt sätt söka ?klä? den gode Parisare, som inbillar sig vara förflyttsd till ett Arkadien af oskyldiga och älskliga naturbarn. Det dramatiskt sifvande i detta ämne faller lätt i ögopen; och vi äro öfvertygade att det mutatis mutandis skulle äfven hos oss kunna med iramgång bearbetas. Sardou har också väl användt det; till bevis härpå behöfva vi blott anföra scenen mellan baron Villepreaux, mär i byr Bouzy-le-Teten, och apotekaren Floupin, aspirant till samn lats. För öfrigt innehäller, som sagdt, stycket särdeles mycket, hvirket bäst inhemtas på ort och ställe. — Öfversättningen är fri och betydligt sammandragen. Utförandet hedrar i allo Södra teatern. Isynnerhet utmärker sig hr Thegerström om baron Ville : hans spel 1 scenen med baronessan i fjerde akten har också tillvunnit sig enhälligt bifall, något som han ej mindre förtjenar på de flesta andra ställen af rollen, Som öfriga glanvspunkter i deona vilja vi särskildt nämna den nysenämuda scenen med Floupin, i hvilken han förträffligt unvderstödjes af hr Bergström, samt mötet melian honom och Henri, den som tjuf gripue älskaren. Denna sista ro!l spelas med mycken förijenst af hr Warberg, som dock emellanåt i de sentimentala scenerna synes oss nägot trivial. Deremot ger han med sanning och värma den i sig sjelf verkligen förträffliga scenen i andra akten med Genevidve. Fröken Lundström, som rätt denna tacksamma personlighet sig tilldelad, gör också ailt af densamma, som kan göras. Hennes barnsliga naivite och kärlek för Henri tolkar hon med en sällsynt förening af smak och innerlighet, som af denna skärs espelerska lofva något utmärkt. De öfriga medspelande, mer underordnade roller, bidraga ätven till styckets goda återgifvande, en acquisition, till hvilken vi Jyckönska denna scen. RER RR