Aftonbladet – 17 december 1866, sida 2

LITTERATUR Ennehåll: Tidskrift för bommat. — Försök till Analys af de särskilda beståndsdelarne i Mose böcker — Jullitteratur II. — Nyare dansk och norsk litteratur I. i Tidskrift för hemmet. Sjunde årgången samt: häftena 1—5 af den åttonde. 1865— 1866. För ett par år sedan anmälde vi de sex första årgängarne af denna utmärkta tidskrift. Den har, såsom bekant är, alltjemt fortgått, stigande i värde och framställnings förmåga. Vi kunna ej afhålla oss ifrån att med några ord påpeka de förtjenster densamma inlagt om vår sociala utveckling under de begge sista åren. Det går genom hela den bildade verlden för närvarande en stark rörelse, som her till mål qvinnans delaktighet i det stora allmänna arbetet för mensklighetens utveckling, hvilket, börjadt under förra århundradet, kom till genombrott i och med fran: ska revolutionen, och som under vårt århundrade torisatts med alltjemt stegradt sjellfmedvetande. Ännu för tio år sedan visåde sig denna rörelse hos oss endast i ett och annat spridt, mer eller mindre oförstådt, uttryck, såsom af Agardh, Fredrika Bremer, m,. fl. Vi veta dock alla, med hvilken kraft medvetandet af den frågans genomgripande betydelse på alla samhällets och familjeliivets områden i de sista åren vuxit. Kanske har intet folk i Europa, med undantag möjligen af Englands, blifvit så på en gång hastigt och så mäktigt gripet deraf som vi, att döma af de många tätt på hvarendra följande lagstiftningsåtgärder till qvinnans förättande i jembördes rätt med mannen inom samhället. Vi hafva sålunda redan flera qvinnor använda såsom skollärarinnor och i hvarjehanda andra befattningar än något annat enropeiskt folk, när vi nemligen jemföra Svergea folkmängd med andra länders. Schweiz t. ex., det annars i socialt och inre politiskt hänseende så fritt och friskt utvecklade landet, hade ännu 1864 endast omkring 20 qvinnor anställda i statens be fattningar vid postoch telegrafverk. Det smilständigaste uttrycket af qvinnans eget vakvande till medvetande om rätt och pligt i alla riktningar, och särskildt i socialt hänseende, är nu bos oss den här ofvan nämnda tidskriften. Vi skola ej upprepa, hvilka alla frågor i detta fall densamma behandlat, och alltid med värme och talang, i dess sex företa årgångar. Vi vilja endast fästa uppmärksamhet på dess under de begge sista åren utkomna häften, för att dermed i vår mån söka bereda densamma den allt större prenumerantoch läsarekrets den i så hög grad förtjenar. Den har sålunda fortsatt med sina redogörelser för ella de företag, som under dessa sista år börjats eller kommit till siånd i fråga om qvinnans deltagande i social verk samhet hos oss. Så innehålla de begge sista årgångarne sådana afhandlingar som: Qvinnan och folkskolan, Föreningen för frivillig värd af sårade och sjuka i fält (flera artiklar, och deribland, i åttonde äårgångens femte häfte, en som visar, huru denna förening alltmer stadgar och vidgar sin verksamhet), Räddningsanstalten för fallna qvinnor, Om våra skolor och skollärarinnor, Om qvinnan och kommunalväsendet, Om utvidgandet af qvinnans medborgerliga rättigheter, Öm qvinnans medborgerliga rätt och pligt, Om qvinnans bildande för läkareyrket, Några besök i Stockholms söndags och aftonskolor för den qvinliga arbetsklassen, (en själfulloch rikhaliig redogörelse för denna så högst betecknande rörelse till den ädlaste sociala verksamhet, som vittnar om huru mycket starkt och godt lefver på botten af de bildade qvinnornas lif här i Stockholm), 0. 8. Vv. Likaledes fortsätter tidskriften att göra sin krets förtrogen med sådana bland utlandets qvinnor hvilka uppträdt med ädla föredömen af uppoffrande och ingripande verksamhet. Så skildras Maria Edgeworth, Emma Willard, Frances Power Cobbe. — Samtideas bättre litteratur (t. ex. Wilhelmina Nordströms dikter, Fries Botaniska Utflykter, Örsteds Aanden i Naturen, 0. 8. v.) göres till föremål för betraktelser, som i viss mån äro nya, såsom framställda af qvinnor, om hvilkas uppfattning man i dylika frågor hittills hos oss åtminstone icke haft mycket att erfa:a. Lättare strögods, såsom poesier t. ex. af Thekla Knös m. fl., saknas icke heller, och deribland en del förträffliga, såsom. ex. den nämnda författarinnans Minnen från Konstutställningen —1866, Vill du tro mig? at Dietrichson, m. fl. — Med få ord, man har för sig en litteratur, gom ivgifver den rikaste framtidstro på samma gång den fyller det närvarande med den själens väl lukt? hvarom Geijer en gång talade. Och detta allt så anspråkslöst, så sundt, så enkelt och derjemte så billigt i pris att det är tillgängligt äfven för de mindre bemedlade, som ej hafva råd till många riksdalers utgift om året för tillfredsställande af litterära behof. Vi skulle sannerligen känna oss mycket svikna i våra förboppningar om den nämnda sociala utvecklingens fortgåen de och ökade rörelse, om ej denna tidskrift småningom banade sig väg till hvarje hem, der ädel och verksam qvinlighet tyst men mäktigt grundlägger en bättre framtid. Vi tillägga endast ett. Tidskriften lefver nästan uteslutande på qvinnors bidrag. Hvarföre? Vi veta bestämdt, att redaktio nen icke velat hafva det så, att den icke trotsat på endast egna krafter. I åtta år har den nu segt och ihärdigt arbetat för upprätthållandet af sitt verk och aila tee ken tyda uppå, att den skall fortsätta oförtröttadt. Men, så omfattad som frågan om förbättrandet och utvidgandet af qvinnans vilkor inom samhället -blifvit af många män, — hvarföre äro de ej flitigare i att bidraga till den förtjenstfulla tidskriften, det enda organ, som mera uteslutande eg nats ät deona fråga? Eller skall det väl inom litteraturen visa sig samma företeelse som inom ?salongerna?, — att män och qvinnor samla sig rskilda rom i stället för att i inbördes förstånd samverka till den Maniansaämma trofnädaen? Vi hannasa att oå