Aftonbladet – 13 december 1866, sida 2

vagnen. Hans däliga lynne var lika häftigt som Violantes infall att stanna qvar der var besynnerligt. Han kastade en blick af förtrytsam ovilja på denpa långa väg a: drypande gräs, som hav måste passera för att komma fram dit der hon stod. Och likväl satte han sig 1 väg. Han ville tala enskilt med sin dotter, han kunde ej välja plats och tlinma, och han fruktade att förlora tiden. Violante?, sade hen tvärt, ?hade du ej kunnat hitt2 på en säkrare tillflyktsort än skyddet af denna ek för att dölja dina röda ögon och ditt uppsvällda ansigte? Den bedröfliga urstyrsel i hvilken jag finner dig, skulle vara tillräcklig att förråda dig.? Att förråda mig?, upprepade hon, i det hon skarpt betrakiade honowv. Jag tror, återtog advokaten, ?ait du jort väl i att lemna fru enkemarkisinnan 1 Skunnighet om hvad som tilldrog sig i går afton på slottet. Ditt handlingssätt var ädelt och vackert, och jag berömmer wig derföre af allt mitt bjeria?? Hvilket handlingssätt?? svarade Violante med en plågsam ansträngning att äterviuna väldet öfver sig sjelf och sitt mod; jag förstår er icke, min far.? Hon hade ej förutsett devna nys bestormning; men hon var redan färdig att bestå densamma. Det är aldrig lätt att bedrega mig?, återtog berr de Bochardiere, men vid detta tillfälle, då hela verlden är bliad, är jag ensam det icke, och har ej skäl att vara det, Violante, det var ej du, som kom den der karbinen att brinna af.? Och hvem då?, sade Violante, ?om icke jag? — Msrkisen...? PMsarkisen! ,var han då i galleriet, min far?? Åh!? utbrast herr de B:chardiå:e. med en åtbörd af otålighet, ?se der jusi hvad som undfallit migt Jag ber dig vara förvissad om, att om jag nu frågar dig, så är det ingalunda af nyfikenhet, och jag anhäl