Aftonbladet – 12 december 1866, sida 4

STR t Å mit. Hvarföre denna missproportion? Ing. ka icke inse, att historien (ehuru en mycket vigti gren af det bildande studiet) är det hufvudsal liga och som det af dehittilla utgifna Kmnen vill synas, enda medlet för ernående af den al männa bildning, som elementarskolan har ti ändamål att meddela; eller kanske höra t.ex. d allmänna ämnena icke till området af det mc del, som befordrar den allmänna bildning sor elementarläroverket har till ändamål att med dela?. Eller har ändtligen chefen för ecklesin stikdepartementet någon annan orsak, hvarför han will för ungdomen hufvudsakligast och ensi digt framhålla sitt älsklingsstudium? Ins. skull . ) vilja föreslå, att ämnena till fritt val åtminston borde vara så många att äfven abiturient, son icke särskildt egnat sig åt historiens studium kunde finna ett ämne lämpligt för honom, ty son man vet, gifves olika håg och fallenhet, oci hvari en lyckas, lyckas kanske icke en annan .Jsom kanske med ett annat Smne skulle hafvö ådagalagt goda kunskaper. Vidare är att anmärka: de ämnen, som från ec kleaiastikdepartementet utgifvits, hafva i allmän het varit bra svåra för att af abiturient kunn: afhandlas ?så att de innefatta en följdriktig an ordning och utveckling af ämnet, då man be tänker, att de på cen tid af 6 timmar måst I både författas och renskrifvas, hvilket sednarc arbete, ifall lärjungen hunnit någorlunda ut förligt behandla sitt ämne, ingalunda tager rin ga tid. Afven inser i insändaren hvad äl kan finnas att utgifva ämnen, för hvars full. ständiga behandlande de inom läroverken antagna läroböcker icke lemna tillräckligt stoft. Insändaren vet, att i högsta klassen af hufvud: stadens läroverk, der lärjungarnes tid är så upp: tagen och deras krafter så tagna i anspråk, att läkare ofta frukta för öfveransträngning, lärarne likväl varit tvungna att forcera isynnerhet histo: rien och föreläsa arbeten, vida öfverskridande omfånget af de via läroverken antagna pensa, för att lärjungarne vid en blifvande afgångsexamen må någorlunda kunna reda sig i afseende på de svenska ämnena. Insändaren vill anföra ett yttrande af en af hufvudstadens anseddaste teologer och lärare vid ett af hufvudstadens högre elementarläroverk angående ett utgifvet teologiskt ämne: Jag skulle vara glad. om jag i pastoralexamen kunnat tillfredsställande afhanmdla detta ämne, ett yttrande, som äfven Jåter tillämpa sig på de öfriga, isynnerhet de historiska ämnena. Hvad öfversättningarne till lefvande språk angår, så hafva de först och främst varit alldeles för långa för en lärjunge med vanliga afgångskunskaper. Enligt nämnda förordning eger abiturient att på desamma använda 3 timmar, af dessa 3 timmar borttages först något öfver en irt genom afskrifning efter lärarens diktamen det från ecklesiastikdepartementet ntlemnade exemplaret af den svenska texten. Insändaren har sjelf på försök skrifvit dessa öfversättningar och vet således, att man svårligen kan afskrifva texten på en qvart. 25 å 30 minuter åtgå ovilkorligen för den ingalunda i minsta afseendet maktpåliggande renskrifningen af den gjorda öfversättningen, ty hvar och en, som har aldrig så tet begrepp om en an skrifning, förstår huru ätt skriftel kunna insmyga sig, isynnerhet vid ett sådant tillfälle, då uden är knappt afmätt, och abiturient mången gång kan blifva orolig fver att ej medhinna arbetet. Att icke skrifte! få insmyga sig i öfversättningen är för abiturient så mycket vigtigare, som hrr censorer icke göra någon skilnad emellan tydliga skriffel och grammatikaliska bockar, en grundsats, som väl för öfrigt kunde tåla vid en liten jemkning. Om vi då afdraga den tid, som tör den svenska textens afskrifvande och öfversättni . vande åtgår, så återstår för öfver ttande omkring 2! timme, hvilket är alldeles r litet, åtminstone i förhållande till dessa öfersättningars vanliga längd. Insändaren hemstiller således till vederbörande, om icke dessa öfversättningar kunde tåla vid nåjan afkortning ; åtminstone borde vederbörande, de väl icke anse lagen tillåta renskrifning ter de tre timmarnes förlopp, låta tillställa hvarje abiturient ett exemplar af den svenska :exten, eller låta honom börja att räkna: de 3 immarne efter densammas afskrifvande. Han skulle derigenom vinna omkring en qvart, hvil et, i sig sjelft visserligen icke mycket, likväl, lå han icke kan sägas hafva att disponera öfver än 2 timme af de tre, skulle göra något. Vidare är vid dessa öfversättningar en anmärking att göra med afseende på förhållandet melan latinoch realliniens öfversättningar i qvaliativt afseende, om jag så må säga; latinliniens fva varit högst obetydligt lättare och oftast ika svåra som realliniens, oaktadt, som man et, latinlinien har mindre tid att egna sig åt! tudiet af lefvande språk än reallinien. E Detta är det hufvudsakligaste, som insändaren ; ör närvarande har velat säga; han inskränker , 1 ! i således till det redan sagda, men vill blott illägga, att de anmärkningar, som ofvan blifvit ramställda, egentligen icke äro hans; han tror, tt hans åsigter skola befinnas allmänt delade f alla, som med någon uppmärksamhet följt ederbörandes åtgärder med afseende på maturi-, etsexamen och hvad till densamma hörer. Vederörande tyckas hysa den åsigten, att ju längre nglingarne qvarhållas vid skolan desto bättre, cke besinnande, att en stor del af den tid, som 4 id skolan användes till inpluggande af saker, 1 varaf en del sedermera försvinner eller åtmin:1 tone lemnas å sido, kunnat bättre användas, . m ynglingarne varit i åtnjutande af den frihet, om vid universitetet lemnas dem att egna sig ! t ett visst str dium, efter hvars och ens håg och s t I t lenhet, något, hvartill likväl utsigt borde beedas äfven vid skolan, men hvilket under nuarande omständigheter och mångläserisystem är möjligt. —nb—