Aftonbladet – 12 december 1866, sida 2

lante?, upprepade markisen i sin dröm. Hon steg upp, släpade sig till tröskeln af rummet, derpå tog hon ett steg tillbaka: Nej, hon förmådde ej mer... Tanken på att återvända till Martel förorsakade henne numera endast förskräckelse, denna röst, som kallade henne, ingaf henne mera fasa än ömhet. Hvilken natt! Omsider ljusnade skuggorna och dagen uppgick, blek och dyster, fryst naden på Crolx-de-Vie var ej längre så djup, stegen af nå tjenare, gående i de långa korridorerna kommo Violante att rysa. Detta buller skulle snart rycka Martel ur denna välgörande sömn, som för honom var hvila och för henne sorgens frihet. Hon mög sig sakta till den dörr, som gick från sänpgkammaren till kabinettet, och stängde den, Derpå andades hon ut och klädde sig ha stigt. Nattdrägten, som hon lät falia till sina fötter, var genomblött af tårar. Och likväl, om hon sannade qvar der, om Martel vaknade och ropade på henne ånyo, måste hon i samma ögonblick återtaga sitt småleende. Ack, sof då, glöm, arma qvalda själ! förlåt henne, hvilken sönnen och glömskan icke ha besökt under denna långa förfärliga natt, förlåt henne, att hon för ett ögonblick går att längt från dig söka en smula styrka och mod, en kort rast från detta tryckande tvång, någon liter lindring från defta eviga låtsande. Violante ringde. Pigorna voro troligen ej ännu uppstigna, och det var just hvad Violante hoppades. Hon trodde, att om någon vid denna timma infunne sig så skulle det vara Chesnel. Och let var verkligen han, som skyndsamt kom. Den trogne tjenaren steg uppför trapporna med lättheten af en skugga, han hvars förärliga fötter annars vanligen skakade stenarne. Han höll sig färdig alltsedan aftoen, han hade legat vid tröskeln af denna råning, på sjelfva golfstenarne. Violante