Aftonbladet – 12 december 1866, sida 2

lärfda oro, som plötsligt gripit honom i har tur, inse, vida bättre än Martel V, hvarför slaget drabbade honom. Hans själ och ar de voro vida mer upplysta än fadrens, oc han hade i sin stolta och ensliga mjeltsjuk långt mer än denne tänkt öfver sin slägt olyckor; han, visste hvar ödet väntade honom Om han ej visste det, frågade sig Vio lante, hvarföre då detta beslut, som har fatsat då kan gifte sig med henne, attlefv: vid hennes sida endast som en bror? Hur det förhöll sig med detta beslut, numera si lätt förklarligt, hade hon aldrig annat är obestämdt erfarit genom enkefruns skäm (2de samtal. Fru de OCroix-de-Vie sade ofta skrattande under tårar till henne: — Om jag ej varit, skulle min son aldrig vå gat älska er på fullt allvar.4 — Violante påminde sig då sin bröllopsnatt, och visste ej hvad hon skulle tänka. Emellertid hade en omständighet, som förvånat henne snari kastat ett ljus öfver markisinnans skämt och deruti inlagt en mening. Mertel hade nem. ligen en dag, kort efter deras giftermål, då han för henne öppnade sitt hjerta, låtit und. falla eig följande ganska betecknande ord: — Jag hade trott mig kunna bedraga ödet, då jag älskade dig, Violante; men det: är ödet, som bedragit mig. Huru hade han kunnat tro sig bedraga ödet annat än ge. nom en ed att ej fortplanta sin slägt? Och huru hade ödet väl i sin ordming kunnat bedraga honom annat än derigenom, att det sjorde en dylik uppoffring för honom omöjig och lät allt omkring honom sammanvärja sig för att han skulle bryta denna pd? Violante ver ej okunnig om hvilken Martel hade att tacka för sin yrsel den föegående aftonen, hvilken hon sjelf hade att acka för den grymira äran att vara maka ch mor. Det var enkefrun, det var. wennes fina speord med spetsen doppade i