Aftonbladet – 12 december 1866, sida 2

Violante fattade honom i armen; hen neg. förkrossade hjerta ville ge sig luf i ord; hon var nära att säga OChes nel allt; mena hon betänkte, att dette var omöjligt, och betäckande ansigte med sina händer, lemnade hon hastigt den envise och trogne tjenaren, som ej ville tänka sig att troheten kunde förblifra fruktlös, modet onyttigt och kärleken vanmäktig. — Hvem vet det? sade hon liksom han i det hon gick igenom nedre våningens salar. Hvem visste väl, att en sjunde Croixde-Vie redan hade lif i hennes sköte? Ingen, icke ens fadren. Maertel V var, då han hade krossat sitt hufvud emot klipporna vid floden, ju äfven i okunnighet om, att han snart skulle få cn son, men genom det plötsliga raseri, som en morgon bemäktigat sig hans själ, hade han utan tvifvel kunnat ana det. BSedan hundrafemtio år tillbaka hade aldrig någon Croixz-de-Vie dött uten en afkomling. Ödet måste ha en underpant för framtiden. Morgonen nedsteg från himmelen i breda, hvita vågor, en ofanilig svepduk af dimma inhöljde slottet, trädgårdarne och skogen. Violante gick ut öfver borggirden och tog Läge genom allån. Faktigheten i luften bade inom några minuter genomträngt hennes kläder; vattendroppar runno ned under kapuschongen på hennes långa kappa, hvilken hon i saknad af hatt hade dragit öfver hufvudet, och hennes vackra blonda bår nedföll raknadt kring hennes förstörda och bleknede ansigte. Hon gick till en början hastigt. En enda, obarmhertig tanke förföljde henne, — Martel vet icke, sade hon till sig sjelf... Men anade han ej något? Man kunde väl dölja för honom liksom fordom för hans far, att Croix-de-Vies gamla, af blixten träffade stamträd hade ytterligare slagit ett skott, men skulle han ej på den