Aftonbladet – 11 december 1866, sida 3

) bekant ärinträffade en fransk revolution 1830 ur TIder hvilken bourbonerna skildes från Frankri kes tron sans adieu. Stormar, epidemier, stats omhvälfningar etc. tillkännagifva alltid sitt an nalkande igenom åtskilliga mystiska antydnin ar. De flegmatiska kropparne beröras ej a dessa preliminära symptomer, men d. sto mera d sensibla. En kompositör är alltid sensibel, t annars kunde han ej vara tonskald. Att sålede den oro, som herrskade under de närmaste, för 1830 löpande åren inverkade på Aubers fantas tyckes partituret till operan Den Stumma? till förlitligt bekräfta. Alldeles oafsedt nämnda ton skapelses ståndpunkt såsom konstverk uti högr betydelse, innehåller detta arbete en sorts syd ländsk national-karakteristik med så väl träffad färgskiftningar och lättfattliga samt friska melo dier, att ett motstycke, lika väldigt anslåend på massorna af teaterbesökande, troligen ick finnes. En annan fråga blir, huruvida politisk: revolutioner med sina dels sublima, dels råa och fanatiska tendenser böra göras till föremål fö ett musikaliskt dramatiskt konstverk. Följder blir, hvilket äfven är fallet med ifrågavarande opera, att estetikens rättvisa fordringar icke säl lan måste gifva vika för jagten efter effekter! När ?Den Stumma? började sin resa igenon Tyskland, stötte hon emot en väldig opposition, sammansatt af den romantiska skolans anhän:. gare. Dock ju mera de sednare runkade på huf: vudet åt musikens riktning, desto mera fylldes teatern af åhörare, alldeles obekymrade om romantikernas hufvudrunkningar. Hvem hade nu rätt af dessa båda parter? Enligt min åsigt. båda! Att romantiska skolans anhängare me sin kolossala Beethoven såsom härförare icke kunde försona sig med Aubers stundom frivola tankegång, var helt naturligt, men äfven lika så naturligt var det, att dessa många, vackra och glada tonbilder, hvilka genomgå hela operan, måste utöfva på den största delen af publiken en elektriserande verkan. Här torde således vara på sin plats det gamla franska ordspråket: tous genres sont bons hors les genres ennuyeux! Men om äfven denna sats har sitt relativa berättigande så gäller den dock ej fullständigt inom konstens högsta potens, ty det skulle i sanning blifva mycket menligt för tonkonsten om de uppväxande kompositörerna hemtade förebilder från ?Den Stumma?, i stället för att låna dem från Glucks Armida, Mozarts Don Juan, Cherubinis Wattendragare, Beethovens Fidelio, 0. 8. V. Hos oss är nämnda opera en favorit och följaktligen var det välbetänkt af kongl. teaterdirektionen att återväcka henne till lif. Jag tror emellertid att publiken ej fullständigt inser, hvilka enorma ansträngningar erfordras för en dylik storartad tonmålnings värdiga uppförande. Beklagligtvis är körpersonalen nog fåtalig för ett sådant verks utförande. Dertill kommer äfven dess homöopatiska aflöning, så att man måste förundra sig öfver, att den någonsin visar andra fysionomier än sådana, hvilka äro lämpliga för fångarnes klagokör uti operan Fidelio. Ej stort bättre är förhållandet med orkesterns aflöning, (och ändå begäres af blåsinstrumentali sten englalik tjusandetonhviskningar och af strenginstrumentalisten saltomortaler, djerfvare än stengetens prestationer på Alperna). Hvems är felet? — teaterdirektionens? — nej, felet ligger uti det otillräckliga anslag, som staten beviljar denna i sin genre allenavarande bildningsanstalt. Biskopen i Lund skördade årligen omkring 50 å 80,000 rdr och teatern erhåller 75,000 rdr: Huruvida den biskopen eller Kongl. teatern tynger west i bildningens vågekål må framtiden en gång afgöra. Otillräckligt anslag hämmar teaterns verksamhet och försänker henne i skuld. Hvilken ir det som får liqvidera den? ,Jo, konungen! Ar ett dylikt förhållande öfverensstämmande med landets värdighet? När det lilia Danmark, med icke fullt 2 millioner invånare, mäktar årigen kontribuera 200,000 rår, så måtte väl Sverge med sina mer än: 4 millioner invånare ifven kunna göra detsamma. Ifrågavarande ämne var varit skeft betraktadt och behandladt sedan staf IfI:s tid, och torde:det således icke vara r tidigt att saken ändtligen blir anvisad en tig ståndpunkt. Kongl. teatern eger betydande artistiska ressurer. Dessa riktigt väl använda (ett förhållande om ingen sakkunnig person kan medgifva ha kett från teateretyrelsens sida efter exellensen ;refve Lagerbjelkes afgång från direktörsplatsen... m den nuvarande förbjuder ännu billigheten lla domslut) och vår opera skall uppstå såsom n prydnad för Sverges musikaliska bildningsrad. Men oumbärliga medel få ej tryta! Fz Bed.