Aftonbladet – 10 december 1866, sida 3

TT ne mn Ån a I signelse till syster Alix i Digue, som genast blef rask igen, fortsätter berättelsen I sålunda: .I. Fredagen den 5 Oktober klockan 6 på aftonen kom ett brådskande bud till Notre-Dame-des Viectoires med anhållan att en prest skulle infinna sig hos Juliette D., kammarjungfru, rue Villedo n:r 11, som plötsligt anfallits af ett illamående, det man trodde härleda sig från en koleraattack. Presten kommer (hans namn upp: gifves ej i berättelsen, men abb6 Dumax säger sig veta hans namn och tager på sig ansvaret för att alltihop är sannt), den sjuka kunde ej tala, han biktar henne genom tecken. Presterna från S:t Roch komma sedan och gifva henne sista smörjelsen. Kort förut hade hon återfått talförmågan; men hon led ofantligt och läkaren dolde ej sin oro för patientens lif. Biktfadren sade: ?Ni lider ju tåligt för påfven, för kyrkan, för själarnes frälsning?? — Ja, suckade hon, för påfven, för kyrkan, för själarnes frälsning.? Hon kommunicerade derefter och upprepade, lycksaligt leende: ?För påfven, för kyrkan, för själarnes frälsning.? Under febern sade hon en mängd vackra saker, för långa att här upprepa, men isynnerhet lade hon vigt på detta: ?Bedjen mycket för den helige fadren, mycket, mycket. Hon låg utan sans hela följande dagen. Söndagen d. 7 voro berättaren och biktfadren tillsammans hos henne; de sade till hvarandra: ?Hon dör häraf, a det vore verkligen skada om hon ej doge.? mellertid blef hon bättre på söndagsaftonen och läkaren började hysa hopp; men på måndagsmorgonen inträdde en kris och hon blef alldeles utan sans. Presten kom och hade med sig kaftanlappen, flera vittnen funnos inne, såsom Mar ria Oger, modesömmerska, Fanny Guårin, pianist, m. fl. Mitt barn?, sade presten, jag har med mig någonting dyrbart, en bit af vår helige fader Pius IX:s kaftan. Vill ni halappen? Tror ni på Jesu allmakt? Tror ni att han förmår allt hvad han vill?? Juliette kände sig nu bättre och svarade: Allt, allt, allt.?. — Nåväl, haf tro, hittills har ni lidit för den helige fadrens skull, för kyrkan, för syndare. Nv skall Kristi vikarie göra er helbregda. Haf förtroende! Vill ni bli frisk? Juliette gjorde ett jakande tecken. ?Då måste ni bli det. Säg efter dessa ord: ?Min Jesus, gör mig frisk! Gör er tjenare Pius delaktig af er herrlighet.? Den sjuka hviskade svagt dessa ord. Presten närmade sig henne, gned med lappen hennes slutna ögonlock. Tro blott,sade han, och öppna ögonen ! Hon öppnade sakta ögonen och räckte händerna åt sina vänner. Presten förde då lappen till hennes läppar. Hon kysste den heliga reliken vördnadsfullt och sade med stark röst: Det är Herrans öfversteprest, som botat mig.? Hon satte sig upp. Men smärtorna aftvingade henne ett skri. Mitt barn, sade presten, vår Herre gör ingenting till hälften; han skall göra er alldeles frisk. Han lade lappen på hennes bröst. Presten gick något åt sidan; genast förmärkte hon en underlig känsla i bröstet liksom af en knifstöt; det kändes som en återstudsning. Hon var alldeles botad. Vi vilja förskona våra läsa:e för resten, säger den tidning, som refererat detta; nog af, Juliette kysste gladt ett fotoprafipartratt . af påfven, hon drack en kopp buljong .m, m. Vi-känna en liflig sorg blandad med vämjelse öfver att se katolska religionen på detta sätt begagnas till täckmantel för dylika plumpa knep. Under preussisk-österrikiska fälttåget i somras utfärdade österrikisse generalen Bene dek en dagarder, som vid straff förbjöd Wienertidningarne att skicka referenter till krigsskådeplatsen: Det räknades som en formlig förbrytelse,.skrifver Wiener Freie Presse för den 11November, att Wiener-. journalister på egen bekostnad och på egen l. risk sökte få vara med i krigstumultet och underkastade sig alla de umbäranden ett fälttåg medför för hvar och en som ej kan föra med sig Sidenkuddar eller anskeffa nödigt antal: hästar för transport af alla utenvsilier. En dagorder utkom, som vederbörande läto Benedek underteckna, en dagorder som förtjenar en plats i journalistikens historia. Österrikes folk, som offrade gods och blod för kriget, begärde att få underrättelser och sådana skulle tidningarne skaffa. Men så uppfattade man icke journalistikens betydelse i Benedeks högqvarter. Dagordern förbjöd alla chefer att tåla några. journalister vid sina kårer. Man behöfde ej några opåkallade tidningsskrifvare, österrikiska armåns ära skulle förkunna dess dater, chefernas berättelser skulle nog bli färdiga att inläggas i arkiverna. Men hvad hände? Om olyckan vid Königgrätz var det dock en tidningsskrifvare som sände det teberskakande Wien underrättelser -— underrättelser, som måste äfven för vissa höga personer ersätta generalens rapporter, hvilka anlände först flera timmar efter det Wien visste I hvad som skett. Ännu i dag har ingen officiel berättelse rörande slagtningen vid Königgrätz varit synlig, .men journalister ha förklarat och. urskuldat orsakerna till armåns och dess förares olycka. Benedek sjelf fann vänner, som ännu i dag säga om honom, att blott en ringa skuld hvilar på honom, och dessa vänner voro just journalisterna. På det sättet bafva dessa journalister hämnat sig på fälttygmästaren, :som säkerligen nu kommit på bättre tankar om em. Gavarni, den spirituelle karikatyr-tecknaren, är ej mer, han, hvars arbeten så troget afspegla ett tidehvarf, som redan börjar försvinna. Alla känna hans teckningar, som äro så populära, dessa blad, på hvilka hans crayon lekt, de bilda volymer och skola föra hans namn till en-sen efterverld. Gavarni var ett nytt bevis för dem som påstå, att alla glada skämtare äro i botten sorgsna. Vi tala ej här, säger en Parisertidning, om. hvad Gavarni blifvit under sednaste perioden af sitt lif, då tärande sorger hade alldeles fördystrat honom. Vi tala om Gavarni af 1840 och 1848, om Gavarni i fulla blomstringen af hans talang och anseende. Den tiden arbetade han nästan uteslutande för Charivari. Men han lefde dock alldeles för sig sjelf, var tyst och sluten och fägnade endast höget sällan tidningens medarbetare med sin anblick. Vanligen förde han med sig när han kom ett tjog litografi-stenar, som han ritat fulla på ett par aftnar. Så var hans vana. Med en förvånande lätt). het att arbeta satte han sig, efter en eller två veckors absolut hvila, till stenen och nu flöt ur spetsen af hans stift ända till tolf karrikatyrer efter hvarandra. En annan egenhet var, att han drog upp dessa lustiga figurer allt efter som det föll sig. Sedan han ritat sina stenar fulla, tog han-fram en och en i sender och betraktande dem sade han: hvad skall man nu hitta på att låta de här kurrarne säga? Svaret kom i hast och nästan alltid. med sprittande qvickhet. Gavarni, Daumier och Cham utgöra en trio, som konsthistorien ej skall. kunna skilja !