Aftonbladet – 8 december 1866, sida 3

Me MITT MTAMMTAREE OARRNERTEBSSVA TERES HÅ SUS KV slutet att återupprätta lugnet i Mexiko. ENE Krönika. Innebåll: Interiör af en tidningsbyrå. — Hvad söder ländinogen kallär siesta och tidningsredaktören eftermid dagsvakt. — Initiativet i frökenfrågan. — Reformen mötståndare. — Huru kung Hans kom på svensk; tronen. — Fröken X. och hepvnes lilla gosse. — Frök narne på industrimagasinets lotteriexposition. — Fran ska bofvet i Compicgne. — Kejsarinnans värdskap. Sedan de sjutton spalterna notiser, kor respondenser, ledande artiklar, följetong blandade ämnen; samt handels-, sjöfarts. och telegrafunderrättelser, som en stor tid ning dagligen består sig med, blifvit hop samlade, författade, utprickade, omstufvade. öfversedda och undan för undan utlemnade till sättning och redaktionens jourhafvande medlemmar under sättningen af de sista manuskripten som hastigast varit ute och fått sig litet middag, inträder den trefliga stund som gsöderlänningarne kalla siesta, men som vitidningsredaktörer benämpa eftermiddagsakten?. Det ärisjelfva verket den nöjsammaste stunden på hela dagen. Under för middagsarbetet råder på våra tidningsbyråer en klosterlik tystnad, det harfunnits redak: tionssedlar med detta anslag på dörren : Allt samtalande är i detta rum förbjudet, en omskrifoing af den tröstlösa öfverskriften till Dantes helvete: ?Den som här inträder lemnar hoppet utanföre?, och en timmas uppebåll i la salle des pas perdus?, såsom jag ville kalla försalen till detta pandemonium, i väntan på att få tala ett ord med hufvudredaktörcu, hvilken ända intill, sistå middagsstunden, då han beslutsamt stänger sin dörr, hvarje ögonblick är upptagen af besökande, sspiranter, reklamanter, insändare, frambärare af klagomål öfver fäderneslandets nöd eller öfver sin egen, finnar, polackar, estländingar, till och med någon gång spanjorer, — en timmas vistelse bland denna audienssökande skara eger ej heller någonting muntrande. Men deras flock skingras efterhand, mottagningarne för dagen äro slut, skrifveriet äfvenledes, redaktionen går, som sagdt, att intaga sin middag i väntan på läsningstimman. Den slår, och liksom! inom frimureriet en Johannisloge förvandlas ill Andreasloge genom ett bords flyttande från öster till vester och murareverktygens, slefvens, cirkelns, vattenpassets etc. utbyande mot svärd, lykta och klocka, förvandas den allvarsamma tidningsbyrån till, ett sladt konversationstum genom tidningshösens bortsopande från det stora runda borlet midt på golfvet, den deröfver hävgande otognlampans nedfirande och påtändande, samt de för dagen tjenstgörande redakionsledamöternas placerande deromkring r att egna den sista granskande blicken it kolumnerna innan bladet lägges i presen. Mellan uppehållen i denna läsning ga tungorna fritt lopp, ofta afbrytes denamma af ett af någon notis eller artikel ramkalladt infall eller anekdot; här utkastar idger och lingskott, man skämtar, ja nan rentaf skrattar... Någongång bär tidlingen spår efter det lätia sätt, hvarpå jenna korrigering tagits, såsom då der i Aftonbladet en gång för många år sedan toc at mideommaren bar i år för den stora jefolkningen varit ganska rolig, alldensiund len haft två hela dagar (i stället för helglagar) efter hvarandra; eller då Svenska Tidningen i en berättelse om kejsar Nikolai ista stunder anförde hurusom tronföljaren öreslagit sin döende fader att förlära någon ftonvard (i stället för att taga nattvarden) . 8. V. Det var under en lästimma förra vintern, ort efter representationsreformens sntaganje, krönikeskrifvaren kom upp på Aftonladsbyrån och blef deltagare i ett samtal m den stora förändringens alla små koneqvenser, bland hvilka tidningens redac teur n chef då framkastade iden att tillägga lla ogifta bättre fruntimmer frökentiteln, tanafseende på deras börd. I nästa veckorönika, för den 27 Januari, förekom föl ande samtal mellan krönikeskrifvaren och it uvgt fruntimmer af hans bekanta, som an föreställes hafya mött på gatan, de åda första replikerna utgörande en citation r Goethes ?Faust? : Min sköna fröken! törs jag taga Mig friheten att er ledsåga?? Ar fröken ej, ej skön, jag er Att ostörd få gå hem blott ber.? — Jag ber om förlåtelse, min fröken, men et är just hved ni är, fortfor er ödmjuka jenare; hvarför ba vi eljest upphäft vår amla ståndsförfattning, om icke för att åtinstone i våra skönas jemnlikhet få seen ukt af reformen? Således inga mamcel;r mer, hädanef:er skall det bott finnas öknar. — Men fröken Pettersson, fröken Lindvist, fröken Lundberg, fröken Bergström . redgif att det skulle låta besynnerligt! — lIeke besynverligare här än i Norge, janmark och Tyskland, der alla hygglig ch väluppfostrade fruntimmer kallas frökar. — Nå ja, för min del har jag visst inenting: emot att låta kalla mig fröken, för: larade min vackra följeslagerska glädtigt. ermed var den saken afgjord. Och efter etta vill man bestrida Aftonbladet att he git initiativet i denna för umgängeslifvets ehag ej mindre än för jemnlikhetsidens veckling vigtiga fråga! Den stora frågan blef hvilande, men kun