Aftonbladet – 8 december 1866, sida 2

I Journal des Debats läser man följande märkliga artikel af den berömde skriftställaren S:t Marc Girardin rörande kandioterna och den orientaliska frågan: Vi äro öfvertygade om, att ingen menniska låter längre narra sig af de bulletiner, som komma från Konstantinopel rörande insurrektionen på Candia. Hela verlden inser, att insurrektionen icke är förqväfd och att den icke skall bli det. De som bäst känna till den saken äro just de som ifrigast och oftast förtälja att Candia underastat sig, fullständigt underkastat sig, och att det nu blott är fråga om att tillämpa amnestien på insurgenterna. Segrar, triumfer, undergifvenhet, amnesti — allt är blott spegelfäkteri. Af en skärmytsling mellan patruller gör man en batalj, der det varit fråga om Candias öde, och tre fattiga bönder, som en turkisk officer befriat i det ögonblick de skulle hängas, det är amnestien. Bataljer och amnestier af det slaget kan man hålla länge på med. I vesterlandet utkämpas stora strider på kort tid; i österlandet har den militära civilisationen gjort mindre framsteg och när man der slåss, så slåss man länge. Men eftersom Turkiet sedan tjugu år tillbaka håller på att härma vesterlandet, så har det ej velat stå efter detta i förkrossande, afgörande krigsbulletiner. Dess krig och batalj-r rätta sig efter den österländska metoden, men dess bulletiner efter den vesterländska. Ett enda slag och allt är afgjordt, insurrektionen slut. Dessa lysande depescher affärdas till Europa, der man villigt och lätt sätter tro till dem. Vi säga, att dessa depescher från Turkiet bli villigt och lätt trodda i Europa. Men det finnes två slag af troende. De lätt troende, det är den stora allmänheten, som sedan någon tid ej bryr sig om diskussion och som beskedligt sätter tro till allt hvad som säges, för och emot, ja och nej. Man tror på hvad som helst, derför att att man är indifferent, det är indifferentismen som för oss till lättrogenhet. Hvarföre också ej tro, när vi ej bry oss om någonting, vare sig vi tro på en sak eller vi tro på motsatsen. Med dem som tro villigt är det en annan sak. Deras tro är ett politiskt system. De ville icke att man just nu började röra på sig i Orienten. Candioterna ha rört på sig; de ha obeqvämat skaitkammaren, som aldrig hade det för beqvämt förut, så mycket värre för dem! Man bar beslutit sig för atttro att de oupphörligt blifvit slagna och att deras uppror var slutadt; detta är beqvämare och framför allt hindrar det allmänna opinionen att iulressera sig för fattigt men hederligt folk, som kämpar och dör der långt borta för fädernesland och frihet: Låtom oss göra något för grekerne på Candia, säga några goda själar. — Men hvad vill ni då göra? svarar man på alla håll. Allt är ju slut! Det är nu för åttonde gången som Moniteur påstår det. Till hvilken klass räknar ni sultanen i Konstantinopel? frågade mn några nyfikne. — Till den klass af menniskor, som lätt och uppriktigt tro hvad de höra, Det är hans roll. Man säger honom att hans vapen äro segrande, och han tror det; — att insurgenterna oegart pardon, och han beviljar den; —att han måste medgifva dem några friheter och nägra privilegier, — han vägrar det, emedan hans sunda förstånd säger honom att man visar mildhet mot besegrade som bedja om nåd, men att man icke beviljar dem privilegier. Hvad mera skulle man gifva dem om de segrat? Men samma sunda förstånd går icke derhän att tvifla på de segrar man förkunnar. I alla länder med despotisk styrelseform fiones det två personligheter som man till hvarje pris måste bedraga, nemligen herrskaren och publiken; och det är stor skada, ty de tycka båda mycket om sanniogen, men de göra sig ingendera nog möda för att få veta den. En österländning, som med svett och möda hemtar upp ett ämbar vatten ur en näsan uttorkad brunn, använder på sin höjd hundradelen så stor möda som en furste borde göra för att ösa sanning ur sina brunnar. Tyvärr gör han alldeles tvärtom och dertill utan att vilja det, — Jag skulle vilja att kandioterna blefve besegrade, — Ers majestät, de skola bli det. — Och nästa dag heter det: E. M:t de äro besegrade. — Och dagen derpå: E. M:t, de ha underkastat sig. — Ah, så mycket bättre! Då vilja vi icke vidare tänka äå dem, — Nej, tänk icke mera på dem. andia har emellertid icke underkastat sig; men det är ytterligare en orientalisk metod att till kejsardömets provinser räkaa äfven dem som gjort uppror och äro nästan oberoende PSultanen skulle icke tro på någon minskning af sina provinsers antal, med mindre han såge listan på dem förminskas i hofalmanachan. Upprätthållandet af herrskarens storhet beror således på sättarne i det kejserliga tryckeriet. Från Danmark föreligt NN RR a nu närmare rea