Aftonbladet – 7 december 1866, sida 3

Frar tidens vådor. I. För gåcade arvikel slutsde meden erioren om Napoleons cirkulär, som icke tyckes bebåda någon lugn framtid för de mindre stater, som underlåta att gruppera sig till vinnande af en större motståndskraft. En sådan gruppering med thy åtföljande motståndskraft skulle obestridligen vår Nord hafva vunnit genom en politisk föreniog med Danmark. I denna riktning fördes också vår, af folk och ständer gillade politik intill det bedröfliga året 1863. Man insåg att, om ett enadt Skandinavien också vore folkfattigt, det obestridligen skolat, med afseende på sitt geografiska läge, på sina moraliska och materiella resurser och på det intresse, hvarmed det öfriga Europa skulle omfatta en nation, hvilken förstått att gerom enighet bereda sig styrka, fran stå såsom en på nationalitetsprincipen grundad stormakt, hvars framtid vore trygced mot det äfventyr, Napoleon tyckes förespå de mindze, Afsigten med dessa artiklar är emellertid ej att klendra hvad som skett, endast at väcka uppmärksamhet på hvad som sker, och uppmana till beredelse på hvad som kan komma att ske. Derför vill jag icke här isgå i beskärmelser öfver den omkastning, som 1863 egde rum i vår utrikes poLitik, men i etället fromställa mina tankar om hvad eom bör göras under de förhållanden i hvilka vi äro stacda. Förr i verlden, då krigskonsten ej ännu var så utvecklad gom nu, hette detutt man skulle ?gå man ur huse, och hastigt köra fienden tillbaka om han beträdde vår jord. Ingen kan betvifla att icke vårt folk, hög och låg, eger samma sinnelag, samma mod, samma beslutsarshet som förr, att offra lif och blod för frihet och fosterland. Ingen kan betvifla, att ice 6 millioner invånare af en krafifoll stam skulle, om det gällde deras sjelfbestånd, kunna uppställa härar i mer än tillräcklig mängd att försvara 0ss mot huru starkt anfall som helst — försvaret i eget land är alltid lättare än angreppet i ett främmande. — Sverges 100,000 man be väringsmanskap och 40,000 skarpskyttar, stödda på vär lilla men förträffliga armå, skulle Bbastigt kunna fördubblas. I farans stund skulle, utan tvifvel, Norges storthing, som en gång tilförene förklsrat att Kon gen kunde stole på den;? icke blott medgifva en ansenlig utskrifning af manskap, utan ock ställa hela armån till kungens disposition. Alltså tillgång på försvarare gkulle visst icke komma att saknas. Men deras utrustning och öfning, se der hufvudfrågan! Aftonbladet har : en föregående artikel afhandlat frågan om beväpningen, såsom hufvudsak, och jag instämmer i dess åsigter. derom. Men derutöfver fordras befäl, truppernas disciplinering och öfning, sjuk vårdsoch annan attiralj; det fordras åtskilliga förskansningar, påskyndandet af sjö försvarets ordnande m m.: ty det duger ej att nu, såsom i Carl XII:s tid; Jita uteslutande på det personliga modet. De mot. ståndare vi kunna få, äro utan tvifvel också tappra och dertill säkerligen väl utrustade, väl öfvade. — Derför måste vi ovilkorligen bereda oss på de uppoffringar, som nu fördras för att ställa oss på en aktningsbjudande försvarsfot. Men, invänder men, kan det väl vara möjligt att åstadkomma stora uppoffringar, som är liktydigt med ökade stutsutgifier, under närvarande brydsamma pesningförhållanden? Jag svarar: att för fosterlandsvän nen gifves intet tvifvel om möjligheten. Men, för att motivera dett: mitt kategoriska svur, ber jar att få taga läsarens tålamod i anspråk tör att, i några betraktelser öiver vår