Aftonbladet – 7 december 1866, sida 2

å drabbas naturligtvis jordbruketlaf största qvoen, då omkring s af nationen äro jordbrukare. Jen snillrike biskop Agardh säger också att hela ;verges folk är ett åkerbrukande folk, såväl delsmannen som presten, från biskopen till komministern, från generalen till soldaten — vergsmannen, brukspatronen, ståndspersonen och onden, ja sjelfva borgaren, emedan städerna iro åkerbruksidkande liksom tjenstemannalönerna iro jordegendomar. Och ändå hafva jordbrukets nånga representanter låtit allt passera utan att ulvarligt protestera emot ett beskattningssysytem, som måste föra nationen till fattigdom. Första vilkoret att skatterna icke på ett lika vastigt sätt skola tilltaga (att de ständigt öka sig något är en följd af den ökade folkmängdens stegrade anspråk i många riktningar) är att statsanslagen behandlas med mera varsamhet än unler sednare åren skett och att man ser till, att nationen får en fullständigare kännedom om lanlets ekonomiska ställning än som erhållits af den ;. k. Finanskomiten och öfriga i briljanta färser målade finanstablåer, som af vederbörande blifvit för allmänheten upprullade, men som dagligen erhålla dementi af såväl jordkrukaren och handlanden som .ndustriidkaren. Endast bankerna, diskontörerna och de utländska kom missionärerna äro skyldiga att hembära sin tacksamhet åt det under sednare åren rådande finanssystemet. Rättvisan fordrar ett erkännande af den aktningsvärda filantropiska syftning, som JIåg till grund för friherre Gripenstedts tullreform, nemligen att genom låga tullsatser söka förskaffa billigare pris på en mängd s. k. nödvändighetsartiklar, hvarigenom arbetsklassen och mängden af nationen skulle få ett lif till billigt pris. Om man härutinnan lyckats, torde numera mängden sjelf kunna bedöma. . Jag fruktar att våra statsekonomiska reformatorer glömde, att! det sannerligen icke är tillräckligt att förskaffa mängden tillfälle att få köpa för billigt pris; — den måste äfven hafva något att köpa för. Och som man endast medelst produkter kan köpa produkter, så gagnar det icke stort, om man, på samma gång som man förskaffar landet tillfälle till utbyte af produkter, fö. stör landets egna produktionskällor. Och att den svenska industrien ännu icke gått under är sannerligen icke våra reformatorers förtjenst, utan torde ensamt få tillskrifvas våra industriidkares outtröttliga ansträngningar och den i motgången spänstiga kraften hos svenska nationen. Importen har visserligen gifvit åt statskassan större intrader och konsumtionsförmågan hos mängden visar, att denna inkomstkälla fortfarande kommer att flyta, men månne de med hvarje år ökade räntebeloppen till utlandet icke äfven utgöra medaljens skuggsida? Jag vet alltför väl, att en dylik uppfattning af landets ekonomiska ställning vanligen stämplas som protektionism eller som ett fiendtligt sinnelag mot den fria utvecklingen m, m. d., men jag protesterar mot en dylik uttydning af mina ord, ty jag hyser samma åsigter om det fria utbytet nu som jag förut offentligen uttalat; jag hyllar nu som förr frihetens grundsatser och är äfven förvissad, att friheten, rättitillämpad, på hvarje fält den har att bearbeta, såväl det politiska som det statsekonomiska, alltid skall föra menskligheten bäst och säkrast framåt, men jag har icke kunnat och kan icke gilla det sätt, på hvilket en i sig sjelf riktig lära blifvit tillämpad. Jag har icke kunnat gilla, att tullreformen företogs, innan man lagt grunden härtill genom införandet af näringsfriheten (som kom många år sednare), genom en låg och rättvist fördelad beskattning, genom utvidgade läroanstalter för slöjdoch industriidkande klasserna, genom reform af vårt bankoch kreditsystem och framför allt väl ordnade kreditanstalter för svenska joråbruket. Huru allt detta skall ordnas utan att genom omkastningar och reaktioner ytterligare störa det hela och härigenom öka landets bekymmer, fordrar ett allvarligt begrundande; men låter kommande riksdag det nuvarande systemet hejdlöst fortfara, så väntar oss ingen ljus framtid. Som detta bref redan blifvit alltför långt, vill jag icke vidare besvära hr kaptenen med mina tankar i öfriga af hr kapten i dess ärade skrifvelse omnämnda diskuss .onsämnen ; men skulle jag möjligen hedras med hrr valmäns förtroende. kommer jag naturligtvis att, i likhet med hvad som sker i andra länder med representativa former, inför mina valmän, efter riksmötets slut, redogöra för det lemnade uppdraget. Med utmärkt högaktning har jag äran teckna mig ödmjukl. Knut Bonde. HA br